Thank you very much!

Ibland när man är trött tycker man att alla man möter är dumma och långsamma. Ikväll var det en sådan kväll.

Efter en hektisk dag på kontoret när precis inget jag hade tänkt göra slash hoppats kunna göra under dagen blivit gjort, skulle jag avrunda det roliga med att handla på Willys. Utanför Willys var det helt igenkorkat på parkeringen. Två bilar hade hamnat i låst läge där ingen ville backa för att den andre skulle komma fram, nya bilar fyllde på bakom båda, någon bil ville samtidigt köra ut från sin p-plats och gjorde det till hälften, och till slut var hela parkeringsplatsen en enda härva av bilar med nosarna pekandes åt lika många håll som visarna på klockan.

Ingen kände sig manad att backa eller köra fram för att underlätta.

Jag, som satt utanför parkeringen och tittade på eländet, ville mest luta mig över ratten och gråta, men jag hade inga pappersnäsdukar med mig så jag fick bita ihop.

Efter en lång stund av hopplöshet verkade det nästan bli en ljusning i det parkeringsmässiga mörkret då någon faktiskt körde fram lite samtidigt som någon backade, men då kom från ingenstans en hel skock med ultralångsamtgående människor försedda med kundvagnar, kassar, små barn, skygglappar och hörselkåpor, stegandes fram mellan bilarna, framför bilarna och bakom bilarna så att de luckor som fanns tillgängliga för att reda ut bilhärvan var full av levande materia.

Ingen del av den levande materian tittade upp. Trots det undvek alla skickligt att gå in i bilarna som stod på korsan och tvärsan. Vet inte hur de bar sig åt för att klara det.

När jag efter en evighet väl hade parkerat bilen och var på väg in med min kasse med fem stycken petflaskor för pantning, korsade ett yngre par min väg, hann före och gick med raska steg mot pantmaskinen, hela tiden ivrigt samtalandes på främmande språk. De hade tre fulla jätteplastkassar med petflaskor som skulle pantas.

Nu ville jag gråta igen. Hade fortfarande inga pappersnäsdukar och bet ihop. Det krävde något lite större möda den här gången.

När jag kom in och på svenskt manér ordentligt ställde mig i en liten kö bakom paret för att vänta på min tur, vände sig killen om, pekade på mina fem flaskor och sa:

- You can go first.

Jag blev överlycklig, tårarna kom för tredje gången och jag tittade lyckligt på de unga tu och svarade på bästa skolengelska:

- Are you sure? May I? Oh, thank you very much.

Mina fem flaskor pantades på ingen tid alls och jag lämnade paret och pantmaskinen baklänges, ivrigt tackandes på engelska.

Senare i butiken gick jag förbi paret igen. De pratade lika ivrigt som tidigare, fast nu med ett annat par. Detta andra par svarade på svenska. Jag blev ordentligt imponerad av det unga, utländska parets språkkunskaper. Tänk att de förstod svenska fast de inte kunde prata på språket!

Andra gången jag passerade dem förstod jag.

Det unga paret pratade också svenska. Fast med gotländsk brytning.

Thank you very much.