Ordningen är återställd

Häromdagen töade som bekant min cykel fram ur en snödriva på garageuppfarten. Idag hittade jag staketet. Där staketet brukat stå har jag de senaste två månaderna haft förmånen att få titta på ett mindre snöberg och det visade sig, när staketet tittade fram igen, att snön hade lutat sig på ett mindre ömsint sätt på mina stolpar.

Mellan stolparna går ett hampasnöre, för att ge 70-talsvillan en marin känsla (3 km till havet, jodå) och på detta hampasnöre hade snön lutat sig med sin fulla kraft så till den grad att fästena brutits av. Det ser mycket sorgligt ut när ett hampasnöre på vissa ställen hänger stolt medan det på andra ställen ligger platt på marken.

Jag fick ta fram borrmaskin, hammare, tång och nya fästen och gå igång på allvar med att upprätthålla ställningen som den ensamstående mamman som sköter sina ägo som en hel karl. Det frestar onekligen på.

Nu hänger hampasnöret stolt i lika djupa bågar mellan stolparna och ordningen är återställd. Jag tycker det är väldigt synd att min träslöjdslärare indianen med stor sannolikhet inte längre är i livet. Han som skrämde mig till apati med sin intensiva ovilja att undervisa flickor i något så maskulint som träslöjd att jag med knapp nöd kunde samla mig så pass att jag fick en trea. Och då hade min morfar fått gå igenom teknikerna rent teoretiskt med mig hemma, mellan lektionerna, så det var verkligen inte träslöjdslärarens förtjänst att jag fick den där trean.

Men nu har jag lärt mig det mesta själv. Och flickor har också nytta av träslöjd.

Sweet revenge, elaka gubbe.