Grovköksingången

Idag när jag kom hem från jobbet och gick in genom grovköksingången, såg jag att det stack ut tröjärmar ur tvättkorgen. Detta förvånade mig storligen eftersom jag med säkerhet visste att jag tvättat klart allt i helgen.

Jag hade fel.

På något mystiskt sätt hade en tom tvättkorg (igår) förvandlats till en överfull dito (idag). Överfull till sådan grad att jag lätt kunde dela upp tvätten i två lika stora högar som var och en för sig fick pressas in i tvättmaskinstrumman och tvättas.

Med så mycket tvätt var det inte tal om att använda mig av torkställningen i grovköket för själva torkprocessen. Inget hade torkat på hela veckan men å andra sidan hade vi på sikt kunnat plocka matsvamp direkt från väggen. En lockande utsikt på sitt sätt, men jag valde ändå att slänga in maskin nummer ett i torktumlaren.

När jag öppnade torktumlaren satt jag på huk varpå jag tappade balansen och grappade tag i vadhelst jag fick tag i. Det råkade vara ett litet handtag till filterluckan. Den öppnades.

När nu luckan ändå var öppen kände jag att jag lika gärna kunde kika in litegrann och se hur det var ställt med filtret. Det var gott ställt, filtret var fullt av ludd.

En vanlig människa hade tagit bort det synliga luddet och därefter satt in filtret på sin plats igen och gått igång med själva huvuduppdraget: att torktumla.

Jag bestämde mig på ort och ställe för att göra en grundutredning av luddstatusen. Filtret plockades ut och togs med till köket för rengöring av mig, mr Muscle och diskborsten. Innan jag satte anordningen på plats igen kröp jag in i torktumlaren (så mycket av mig som fick plats, åtminstone) och gjorde rent den på insidan med hjälp av samma kompisar som ovan. Sen tog jag ut luddfiltret som sitter i den vanliga luckan på tumlaren och fraktade med mig hela härligheten till köket där filtret fick underordna sig samma behandling som sin större kompis tidigare kommit i åtnjutande av.

Därefter dammsög jag tumlaren. Sen petade jag med diskborstar och avlagda tandborstar lite överallt. Därefter ansåg jag att jag var klar.

Jag var då dammig upp över öronen, hade platsat i vilken zoombiefilm som helst. Och alltihop hade tagit mig 45 minuter.

Nästa gång jag tror att tvättkorgen är tom, skall jag nog använda mig av huvudingången till huset istället. På så sätt kan jag leva kvar i villfarelsen lite längre.