One of these days...

Idag har jag haft one of these days. En sådan dag där det liksom bara strular och stökar från början till slut.

Uppriktigt sagt är jag inte säker på hur det kan bli så att det börjar illa och därefter glatt fortsätter på den inslagna vägen hela dagen. Alternativ 1 är att vissa dagar är förbannade. Alternativ 2 är att dagen börjar röra till det för en varpå man blir så stressad att man därefter hjälper till med att röra till det själv.

Jag vet inte vad som är hönan och ägget eller om hönorna och äggen inte alls hör ihop.

Det började fint imorse med att jag ringde ett samtal till polisen från köksbordet, för att ha fixat det före jobbet och därefter i lugn och ro kunna koncentrera mig på de inbokade mötena. Klockan 9 skulle jag vara i Lund.

Så långt var allt väl. När jag kom till jobbet gjorde diverse oplanerade händelser att jag kom iväg till Lund 8.56. Lite sent med tanke på att jag skulle vara på plats på mötet då ungefär. Jag körde ändå i rätt hastighet hela vägen, andades lugnt och djupt och intalade mig att det är bättre att komma fram än att inte göra det.

Nästan framme ringde telefonen och samtalet ledde till att jag fick glida in på stadshusets sessionssal, ursäkta mig, hälsa och raskt be att få låna ett kontorsrum med en dator där jag fick sitta och jobba med det som dykt upp i telefonen stället för att medverka på mötet.

När mötet var slut anslöt jag till de övriga och sa adjö varpå jag gav mig iväg för att hämta bilen och köra till kontoret. Jag undrar vad de andra hade pratat om under tiden.

Bilen stod parkerad på gatan och när jag öppnade den med det fjärrstyrda centrallåset satte billarmet igång. Jag öppnade och stängde dörrarna, låste och låste upp dörrarna utan att få stopp på oljudet. Ett helt gäng med åskådare tittade intresserat på medan den kvinnliga tjuven försökte sno en familjbil mitt på blanka dagen. Några verkade arrangera vadslagning om huruvida jag skulle få stopp på larmet eller inte.

Larmet tjöt, det blåste kallt och jag gav rätt så snabbt upp, varpå jag satte mig i bilen och planerade att köra till Vellinge med larmet på. Jag skulle åtminstone få fri lejd på det viset. När jag stoppade in bilnyckeln i tändningslåset slutade det.

I bilen tänkte jag äta en tunnbrödsrullemacka som jag hittat i kylen imorse. Förmodligen någon av barnen som brett den och sedan inte orkat äta upp den. Perfekt som lunch till en hungrig mamma. Det blev bara ett bett på den mackan och hade jag inte suttit i min egen bil vete katten om jag inte spottat ut bettet. Det är lite oklart vad som hänt mackan under dess livstid, men skinkan som var inblandad hade iallafall både dött och gått vidare. För länge sen.

Jag var hungrig hela vägen till jobbet och beslöt mig för att svänga hemom en liten runda och grabba något ätbart. Hemma hittade jag ännu en inplastad macka. Den här gången från morgonen, jag kände igen den som sonens. Det var en rund macka med ost och cocktailtomater. Jag gick omkring i huset och åt mackan, för jag hade bråttom och kunde på så sätt göra tre saker samtidigt: äta, tänka och flytta omkring på saker.

I grovköket lyckades jag bita tvärst över en cocktailtomat så att den gick sönder. Jag såg inget spill och tänkte att innandömet säkert landat på mackan. Ibland har man tur.

Ikväll när jag kom hem såg jag att innandömet i en hel tomat låg spritt över dotterns nytvättade jeans som hängde på tork över torkställningen. Jag försökte skrapa bort det hela men det gick inte och byxorna ligger numera i tvättmaskinen igen. Men det var ändå rätt skickligt att spruta en tomat med tänderna så att ett par jeans som hänger på en torkställning blir grafittimålade. Jag hade aldrig klarat det om jag velat göra det.

Efter jobbet åkte dottern och jag och skulle hämta hennes cykel på verkstan. Där höll vi på att lösa ut och betala för en helt annan cykel och det tyckte inte cykelhandlaren om. Jag hade inte gillat det heller, för det hade varit fler fel på den cykeln än på vår och kalaset hade blivit dyrare.

Dessutom fick vi äta rester till middag, för vi hade för många sådana kvar i kylen. Rester är det värsta jag vet.

Nu skall jag snart gå och lägga mig. Ramlar jag ur sängen blir jag inte förvånad. Det är one of these days idag.