Idag blev jag attackerad av kålhuvuden på Willys. Bokstavligt talat. Jag vet inte hur personalen hade arrangerat dessa i grönsaksdisken men det räckte med att jag tittade på ett av huvudena för att den ljudlösa vitkålssignalen skulle ljuda varpå samtliga reste sig upp och kastade sig mot mig.
Ett huvud landade på min fot. Det var den tyngsta av dem som valde denna landningsbana. Det gjorde ont.
Tre stycken försvann i yster galopp i riktning mot mejeridisken och några särskilt elaka varianter siktade på direktkontakt med andra kunder i närområdet.
Jag fick ställa ifrån mig korgen och handväskan, dra upp kjolen och sätta igång med att vandra omkring med böjda knän och plocka kål. Kringstående hjälpte mig, skall erkännas, under uppsluppna kommentarer om varför jag tvunget ville ha det understa av alla kålhuvuden i disken. Tänkte jag använda samma strategi i potatislåren, månne, haha.
Jag log tappert, svettades ymnigt och tackade regelbundet mellan flåsningarna samtidigt som jag bar omkring på kålhuvuden, ett och ett. Kålhuvuden är tunga kanaljer, man tar liksom inte en fem-tio stycken åt gången.
När alla huvuden var på plats, tog jag det översta och dröp av lite diskret via de exotiska frukterna. Det var ett onödigt stort och lite fult huvud, men jag var inte i läge att börja plocka runt bland hans kamrater.
Nu väntar jag bara att få se mig själv i Willys reklamfilm. Skulle inte förvåna mig om det var en dolda-kameran-grej.
Hoppas jag inte drog upp kjolen för långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar