Häromdagen var jag ute och höll några lektioner för blivande brandmän. Det var roligt. Vi började klockan 8.30 en måndagsmorgon och de unga studenterna hade rest från hela Sverige för att komma i tid. Trots det var det bara två av 28 som började klippa med ögonen efter en halvtimme och som efter någon timmes malade från min sida sov sött lutade mot underarmarna. Jag lät dem sova. Vet ju själv hur det är att stiga upp strax efter man gått och lagt sig och åka med Fakiren (första planet för dagen).
Jag har hållit föredrag miljoner gånger i mitt långa liv och jag har varit med om allt vid det här laget. Teknik som inte gått igång, beställare av mitt uppdrag som fått annat för sig och i något fall glömt att jag skulle komma och därför inte funnits på plats när jag kom, en person som har ramlat av stolen mitt under mitt framträdande, några som jag fått be gå ut eftersom de inte kunde hålla sig lugna (ja, vuxna) och vid ett tillfälle hade jag en tjej som satt och grät, ljudlöst ibland och med höga hulkanden ibland, för att hennes pojkvän gjort slut dagen innan.
Snyftningarna störde mig lite inledningsvis men sedan vande jag mig. Jag fick ta i lite extra för att överrösta henne, helt enkelt.
Förr hände det med jämna mellanrum att jag fick anledning att upplysa läkarvetenskapen om något som jag kunde och inte de, och i lyckliga fall skedde detta i en vanlig aula på sjukhuset. Men det har även hänt att jag hamnat i botten av en tratt med folk som suttit runtom mig på branta läktare och tittat ned. Det kändes mycket märkligt. Jag var hela tiden rädd att någon skulle luta sig för långt fram och ramla ned på mig.
Flera gånger vände jag mig om för att vilda djur eller Russel Crowe inte skulle kasta sig över mig bakifrån, men det hände aldrig. Russel Crowe hade jag kunnat förlåta men lejon gillar jag inte.
En sak är iallafall säker: Det är mycket, MYCKET roligare att hålla föredrag än att sitta och lyssna på ett. Inklusive mina egna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar