Två dygn utan sömn. Nästan.

När jag gick och lade mig inatt hade jag nästan varit uppe i två dygn utan sömn. Effekterna av en sådan prestation kändes ungefär som en blandning mellan en droghallucination och huvudrollen i Poltergeist.

(Förtydligande: Så som jag FÖRESTÄLLER mig en droghallucination. Jag har aldrig upplevt någon.)

I fredags steg jag upp vid fem-snåret, suckade över problem på jobbet till tio, och åkte sedan in på möte nummer ett för dagen i Malmö.

Efter mötet gick jag några hundra meter till en lunchrestaurang, där jag käkade
lunch och pratade säkerhet med tre herrar säkerhetschefer från andra organisationer. Efter lunchätandet fortsatte vi prata säkerhet (= möte nummer två) och när vi hade pratat färdigt om det åkte jag hem.

Där satte jag igång med att laga mat till sonen och hans sex närmate vänner. De skulle ha översovning i mitt hus och för det behövs en bra livsmedelsteknisk grund, det vet ju alla människor. Jag lagade Nasi Goreng i sådan mängd att jag fick ta fram 16-litersgrytan för att kunna blanda allt, och när det kom till själva blandningsfasen fick jag göra som den nakna kocken: Kavla upp ärmarna och gräva för hand. Det var det eller trädgårdsspaden som gällde, verktygen i köket var alla för klena för sådana mängder mat.

När utskänkningen var genomförd och gossarna åt, körde jag dottern till bussen, hämtade upp en nattvandrarjacka på fritidsgården, åkte hem och sopade upp smulorna som blev kvar efter hungriga pojkars härjningar i 16-litersgryta och gav mig sedan ut i natten för att ta hand om andras tonåringar på väg till nattklubb.

Det höll jag på med till klockan fyra med en paus vid ett-tiden då jag for hem för att se att antalet personer i mitt hus inte hade blivit fler. Sånt händer lätt nuförtiden. Men det hade det inte, gossarna åt chips, drack läsk (sammanlagt gick det åt 12 liter) och orkade inte göra mer än så. Det hade varit en hård vecka i skolan.

Så småningom var jag hemma igen, barnen var insamlade och nattade och frid rådde. Klockan var då fem och det började ljusna ute.

Tre timmar senare steg Mimmi the Duracellrabbit upp och rockade loss igen. Pojkarna skulle ha frukost, huset skulle städas, mat skulle lagas och klockan 18 skulle jag ha gäster. Jag klubbade kött, gjorde potatisgratäng, dukade, fixade förrätt, tittade belåtet på efterrätten som sonen gjort dagen innan (han bakade kladdkaka till sina egna kompisar och tog ett strategiskt beslut att baka två, så att mina kompisar skulle få en egen. Han kände det som osäkert att något från hans kompisars kladdkaka skulle bli över till mina kompisar. Han är väldigt intuitiv. Det blev det inte.) och kände mig nöjd.

Sen kom gästerna. Någon marginal för stillsam kontemplation, lång tillfixning i badrummet eller återhämtning fanns inte.

När gästerna gått var jag yr, jag såg spindlar ur ögonvrån men när jag vände mig om var de borta och min hörsel var ungefär jämförbar med ett telefonsamtal med dålig täckning. Jag uppfattade bara vart femte ord som sades på teve och fick inget riktigt sammanhang i det som sades. Vad har Japan, Khadaffi, allsvenskan och minusgraderna i södra Sverige gemensamt? Jag vet inte, förstod verkligen inte det. Rörig nyhetsförmedling.

Klockan ett i natt förenades jag och kudden igen, och jag minns inget efter att jag satt mig på sängkanten. Förmodligen hade jag lagt mig ned, för när jag vaknade imorse låg ingen del av mig utanför sängen och det mesta av kroppen hade täcke.

Och nu är det en ny dag. Jag är fortfarande trött.