Idag har det blåst i Skåne. En lätt bris för oss skåningar. Övriga landet skulle sannolikt definiera det som ett mellanting mellan storm och tornado.
När jag cyklade till jobbet imorse behövde jag bara trampa en gång, sedan räckte det med att styra och hålla undan för bilar, barn och andra väghinder. Jag borde ha blivit misstänksam, men jag utgick ifrån att mina benmuskler gjort oerhörda framsteg efter de fem gånger i år som jag cyklat till jobbet. Och så sägs det att man har svårare att bilda muskelmassa ju äldre man blir. Som 46-åring kunde jag intyga att det var lättare än någonsin.
Sen skulle jag cykla hem.
Jag klev på cykeln, trampade några tag och välte sedan pga stillastående cykel. Det går bara att cykla om cykeln rör sig. Står den still välter man. Vid nästa försök sprang jag igång cykeln, hoppade på och började trampa. Jag trampade för fullt, benen gick som kycklingvingar, men fortfarande gick det så långsamt att jag knappt rörde mig. Hade den dynamolampan varit nödvändig för att lysa upp min väg, hade jag fått cykla i mörker.
Det blåste så att soptunnor kom farandes utan chaufförer längs villagatorna och mindre djur kom flygande i luften. Små hästar och sånt.
När jag närmade hemmet kom en uppförsbacke. Då fick jag kliva av cykeln, gå baklänges och dra åbäket efter mig.
Och nästa gång jag åker på frihjul hela vägen till jobbet skall jag gå in och kolla väderprognosen innan jag utgår ifrån att jag är ett träningsmässigt under. Det kan vara stark medvind också. Har jag lärt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar