Kom inatt hem från sportlovsresa till varmt land, där solen sken varje dag, där man kunde skaffa sig säsongens första vattenblåsor på fötterna av sandaler, där man kunde studera sin kropp i obarmhärtigt ljus för första gången det senaste halvåret och konstatera att inget vilar sig i form, där det var underbart från morgon till kväll.
När vi skulle åka hem kom inte bussen och hämtade oss vid hotellet som det var tänkt. Efter flera samtal till resebolaget fick vi kapa en taxi och kasta oss iväg i den för att hinna med planet.
Väl framme vid flygplatsen upptäckte vi att planet var försenat i flera timmar.
Efter evighetslång väntan kom vi äntligen iväg med planet bara för att få höra den danske kaptenen börja yra om bränslestoff och landning. Genom att spänna våra språköron till det yttersta snappade vi så småningom upp att vi skulle mellanlanda för att tanka på Fårö. Det kändes svenskt och bra men onödigt, med tanke på att vi ju faktiskt skulle stiga av i Köpenhamn.
Sen tjuvlyssnade vi på danskarna framför och bakom oss och började luta mer åt att det var på Färöarna vi skulle mellanlanda för att tanka. Det lät mer logiskt, var ju åtminstone danskt territorium.
Efter en dryg timmes flygning gick vi ned för landning. Det var väldigt soligt och grönt på Färörarna. Verkade varmt och skönt också. Rena medelhavsklimatet faktiskt, jag har alltid trott att det är kallt och lite kargt på Färöarna, men jag blandar kanske ihop det med Grönland.
Flera timmar försenade kom vi hem till minusgrader och det sedvanliga mörkret. Jag blev deprimerad med en gång och ville vända tillbaka.
Funderar nu på att åka tillbaka och söka asyl på humanitära grunder. Jag är mer gjord för värme än för kyla och något kan de väl ha mig till i servicenäringen. Jag kan göra rent pooler, t ex. Eller servera drinkar. Gin och tonic är jag bergsäker på.
PS. Fick i efterhand reda på att det var i Portugal vi varit där det var så grönt och fint. Faro. Låter som Fårö när dansk flygkapten pratar om det Jo, det gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar