Igår kom jag in i en medelålderskris under tidig kväll. Jag satt ensam i teverummet med två stängda dörrar som enda sällskap. Bakom dessa fanns meningarna med livet, vilka börjar bli stora och inte längre är roade av sin mors sällskap.
Dessutom hade jag inte behövt jobba efter ordinarie kontorstid och jag kände mig vilsen på det hela taget. Om några år kommer jag att ha fritid. Vad gör man då? Jag har inte den blekaste aning.
Läget kändes desperat och förtvivlat en lång stund, minst en kvart. Sedan lade jag meningen med livet litegrann åt sidan, tog fram blåbärsglassen, hällde upp en portion på en liten tallrik och fokuserade på det. Kändes viktigt.
När glassen var slut, fanns det fortfarande lite depression kvar så jag gick och hämtade glassförpackningen. Den här gången brydde jag mig inte om att hålla på och pyssla med att lägga upp glassen på tallriken, det går ju faktiskt lika bra att äta direkt ur tvåliterslådan.
Efter en stund kom dottern. Hon fick också en släng av akut depression, så hon tog en egen sked (vi är mycket hygieniska i min familj) och gjorde mig sällskap över glasskartongen.
Detta var ett sådant ögonblick av kvalitetstid och själarnas förening som hon kommer att minnas i hela sitt liv.
Eller så är det bara jag som kommer att minnas. Finns en risk att det är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar