I alla de många år jag har ägt och bott i mitt hus, har jag varje vår fått in myror i köket. Plötsligt en dag är de överallt, klampar frejdigt omkring på diskbänk och arbetsytor, på köksbord, i diskmaskin och även vid något tillfälle i kylskåpet. Högst irriterande.
Låter man dem hållas finns de så småningom även i sovrummet, vardagsrummet och på toaletten.
Med hjälp av Myrr på strategiska platser (läs: alla platser i hela huset) brukar jag få bort dem, åtminstone delvis, men det tar som regel minst halva sommaren och jag har aldrig lyckats räkna ut varifrån de kommer. Rent logiskt borde ingångshålet vara i köket eftersom det är där de börjar härja, men var?
Att Myrra under diskbänken gav bara delvisa resultat, att Myrra under fönstren hjälpte inte ett skvatt.
Förra veckan var det dags igen. Invasionen var ett faktum. Myrorna dansade jenka i fruktskålen och på spisen. Jag blev arg.
Lika optimistiskt som tidigare år tänkte jag att om jag bara dödar myrorna i den takt de anfaller, kommer befälhavaren snart inse att fienden är för mäktig, att alla soldater bara blir kanonmat till ingen nytta och att grannarnas hus bör invaderas istället för mitt för att inte all myrbarnen skall behöva växa upp på barnhem utan mamma och pappa.
Så resonerar inte myrornas befälhavare, kan jag berätta. De bara öser på med nya soldater och i måndags verkade de ha samlat ihop till ett rejält sjöslag med halva myrstacken aktiv i köket samt med de gamla och svaga myrorna jämt fördelade över resten av bottenvåningen.
Myrren fick åka fram. Nu var det krig.
Frågan var bara var jag skulle låta pulvret lägga sig som snö. Jag drog mig tillbaka till huvudkvarteret för hemliga rådslag och kom till slut fram med en ny taktik redo.
Jag myrrade bara tröskeln mellan köket och hallen. Ingen annanstans. På så sätt skulle jag få behålla fienden i bara köket, och det vet ju alla som kan sitt slag vid Little Big Horn att man tjänar på att veta var man har sina antagonister.
Sedan drog jag mig tillbaka för natten och somnade sött vid tanken på den kommande massakern i köket. Jag är i grunden en djurvän men det är det inte alltid lätt att förstå.
Morgonen därpå tittade jag igenom sovrummet, hallen, badrummet och vardagsrummet. Inga myror. Ha! Min list hade lyckats.
Som smygande hjorten gled jag längs väggarna ut mot köket där de stora kohorterna med myror torde vara.
Inga myror. Inga myror alls.
Jag förstod ingenting, vart hade alla tagit vägen?
Så här några dagar efteråt har jag räknat ut allt. Myrorna hade aldrig kommit in via köket. De hade kommit in via vardagsrummet. Genom att spärra av den stora passagen mellan hallen och köket så hade myrorna uppenbarligen ansett att det stora skafferiet var stängt och bestämt sig för att hitta ett annat skafferi.
Inte en myra har synts till.
Och på något sätt känns det lite tråkigt. Vad skall jag nu ha för utmaningar under resten av våren och sommaren?
Den enda skillnaden mellan myror och människor förutom storleken är att myror inte gillar kanelbullar. Bullar högst troligt men kanelkryddade dito - nada, njet, no, nej. När väl denna insikt infunnit sig gäller det hitta myrinvasionens väg in och där kanelar man en barriär, ett hinder. Vill man sen jävlas bara för den goda sakens skull så blandar man kanelen med vitpeppar, följden av det blir att myrstackarna kommer nysa på sin väg tbx till kamraterna med det äckliga kanelbudskapet.
SvaraRaderaOm man nu lever i övertygelsen att matvaror inomhus ska hålla sig i burkar och kärl medan det är fullkomligt ok att strössla livsmedel utomhus så kan man med stor effektivitet skapa förvirring bland myrorna genom att hälla ut några dl strösocker utanför den inomhusplatsen där de gjorde sin entré. Detta gör att de inte behöver besvära sig att gå långt för sitt käk (lättja finns även hos myror) och troligtvis kommer de äta ihjäl sig i ren glädje över den nyöppnade och tillika dygnetruntöppna gratisgodisjourbutiken eller iaf bli så uppspeedade av sockerchock så att de inte längre bryr sig om hus, kök eller skafferier.
I vissa udda fall är överdos att rekommendera!