Försvunna glasögon

En kollega beklagade idag att hon inte kunde hitta sina glasögon. De hade försvunnit igår och var nu helt uppslukade från jordens yta, jättemärkligt. Jag skrattade länge och innerligt, mina saker försvinner hela tiden, så sånt vet jag precis hur det är. Det får man vänja sig vid, helt enkelt. En av husets telefoner hittades två månader efter sitt försvinnande på en solstol i trädgården, till exempel. I november. Jag hade inte lagt den där.

Disktrasor försvinner på löpande band, halsband skall vi inte tala om, och däremellan dyker busskort, kajalpennor och strumpor in i det fördoldas mörker för att aldrig eller åtminstone först långt senare dyka upp igen. På väldigt konstiga platser.

Det är sakers natur, helt enkelt, och inget att hetsa upp sig över. Jag förklarade detta inlevelsefullt för kollegan och när hon verkade förstå eller åtminstone förstod att ett par försvunna glasögon inte var så mycket att orda om, bytte jag ämne.

För en stund sedan skulle jag titta lite närmare på en sak varpå jag tog på mig mina glasögon. De behövde putsas, var helt makalöst oljiga, jag såg ingenting.

Putsade glasögonen med bluskanten. Såg fortfarande inget. Putsade med en handduk. Ingen skillnad. Tittade noggrant på glasögonen. Inte mina glasögon.

Vet inte vems dessa är, men strunt samma: VAR ÄR MINA???!!!