Om att sjunga med...

För en tid sedan satt jag en stund i tandläkarens väntrum. Jag är begåvad med gott tandmaterial och tittar bara in hos tandläkaren var artonde månad, stämmer av läget lite vad gäller barn och arbete och ibland pratar vi också lite ytligt om mina tänder och sedan vinkar jag adjö och ser fram emot att få komma dit och koppla av om ett och ett halvt år igen.

Senast jag satt i deras väntrum, satt jag bredvid en ung man med hörsnäckor i öronen. Han tittade inte upp när jag kom utan hade fullt upp med sitt eget sällskap och musiken i öronen. Inledningsvis satt han mest och gungade med till musiken. Det kände jag för våra stolar var förbundna på något sätt, så när han gungade, gungade jag.

Det var en livlig låt, kände jag.

Efter en stund kom det en låt i hans öron som han gillade. Det märkte jag för då började han sjunga med. Eller... Sjunga och sjunga. Låta med, är en bättre beskrivning.

Han hummade, stönade fram "uuhhäää", "mmmmm" och "yeah, baby" samt klämde stundtals i med ettstrukna c i partier där de kvinnliga bakgrundsköerna hade solopartier. Det var lätt störande, men samtidigt underhållande. Huvudet gungade i takt och ibland ville hans högerhand vifta till lite för att ge eftertryck till "oh, baby, yeah".

Rätt som det var vände han sig häftigt mot mig, tog tag i min arm och frågade "vad sa de?".

Hur skulle jag veta vad som sades i hans öron? Jag hade ju inte tillgång till mer än baskompet och rytmen, från min plats.

Jag tittade dumt på honom och frågade "vem"?

"Dom", svarade han och pekade mot den öppna dörren in mot mottagningsrummen. Den hade gått upp med hjälp av en rörelsesensor när någon gått förbi dörren på korridorsidan.

Killen hade med andra ord noterat, mitt i ett känsligt partitur under utförande av något death metal-band, att dörren öppnats och förmodade att man ropat efter någon, kanske honom, och att han missat detta event.

Jag svarade lugnande att ingen blivit ropad på, någon hade bara passerat dörren.

Han lutade sig tillbaka, pluggade igen öronen igen och lyssnade andäktigt en stund. Förmodligen för att han skulle ha ett halvt öras uppmärksamhet på det kommande uppropet. Efter fem minuter hade han glömt var han var och vad han skulle lyssna på och sjöng med full kraft med i texter på temat "I want your blood", "yeah, baby" och "you are poison".

När sköterskan kom och ropade upp honom var han både döv och blind. Vi, sköterskan och jag, fick med gemensamma krafter skaka honom tillbaka till denna världen och få honom att följa med in till tandläkaren.

Idag satt jag en stund i solstolen med iPoden i öronen. Vid ett tillfälle när båda pluggarna råkade ramla ur mina inom parentens för små öronsnäckor för att hörlurar skall få plats och sitta stabilt, hörde jag ett rymtiskt dunkande. Det lät som duktig trummis, tyckte jag. Det var jag. Jag sjunger inte med, jag hummar och mummar inte, jag går inte upp i falsett på de poppiga partierna, men jag hjälper osjälviskt trummisen med att hålla rytmen.

Det lät fint, tyckte jag.

Fast jag skall kanske sätta mig på händerna om jag någon gång lyssnar på musik i öronen i offentliga sammanhang. På bussen eller så...