Påskvana

Igår packade jag bilen full med överblivet virke sedan trädäcksbygget och körde till tippen med hela härligheten. Jag var där när tippen öppnade, klockan 9 på morgonen, och trodde i min heliga enfald att jag skulle kunna parkera på tvären, promenera omkring litegrann och noggrant begrunda i vilken ordning containrarna var uppställda, prata lite med personalen, ta en kopp kaffe och titta på utsikten med personalen, kanske köpa lite jord av dem när jag ändå var där och slutligen slänga mina bräder och åka hem.

Ack nej.

Jag var nummer 17 i kön och bommen som disponerar trafiken in till själva återvinningscontrainrarna stängdes efter varje bil. Det tog tid innan jag kom in och när jag väl fått tillträde till Sesam så fick jag parkera där det fanns plats, vilket inte alls var där jag skulle slänga mina träbitar.

I full stress, fler bilar stod bakom bommen och ville komma in, kastade jag omkring mina träbitar och körde sedan snabbt därifrån. Inget snack, inget kaffe, ingen jord. Mycket torftigt.

När jag kom hem fick jag dammsuga bilen, det var smuts, sågspånsrester och spågor över hela bagageutrymmet.

Resten av dagen jobbade jag i trädgården, bland annat styckade jag upp en död lavendel, som gav förvånansvärt mycket motstånd i styckningen för att vara död. Jag hade djupa rivsår över båda underarmarna när vi hade slagits färdigt.

Idag åkte jag på tippen och slängde lavendelresterna. Samma stress som dagen innan, inget kaffe, inget snack, ingen jord idag heller.

Och när jag kom hem fick jag dammsuga bilen, det var smuts, lavendelrester och spågor över hela bagageutrymmet.

Imorgon tänker jag dricka kaffe hemma, jorden skall jag köpa på plantskolan, prata kan jag göra med barnen och jag tänker inte frakta något till tippen i bagageutrymmet på bilen.

Men jag kanske dammsuger bilen. Man skall inte bryta alla vanor för plötsligt.