Puh!

Igår anlände dottern till moderstjället efter en vecka hos sin far. När jag kom hem var hon förvisso redan utflugen, men hon hade varit hemma tidigare på eftermiddagen, det visste jag med säkerhet. Blir det inbrott hos mig någon gång kommer jag att kunna se vilka dammkorn som ändrat riktning under min bortovaro och berätta det för polisen. Jag har rätt bra koll.

Fast pannkakssmetsresterna på spisen igår hade inte ens inspector Clouseau kunnat undgå.

Detta tänkte jag ta upp med henne när hon dök upp. När hon dök upp hade hon emellertid en blomsterbukett med blommor i mina favoritfärger (gult och orange) i högsta hugg. Den var till mig.

Jag tänkte sekundsnabbt på om jag fyllde 60, hade namnsdag eller vad som kunde föranleda denna uppvaktning en vanlig dag i april. Sedan fick jag syn på ett fint kort som var handgjort och satt i buketten. Jag läste "till bästa mormor". Herregud, mormor?! Jag som inte ens fyllt 60 än (för så långt hade jag kommit i mina uträkningar vid det här laget). Jag blev rädd.

Sen läste jag en gång till. Stod "till bästa moder".

Blev jätteglad. Ska torka den buketten! Kommer aldrig att glömma den. Skall torka kortet också, tror jag. Puh.

Och det blev liksom aldrig av att prata om de där pannkakssmetsresterna...