Jag har väldigt svårt att känna igen folk. Väldigt svårt. Begreppet folk innefattar personer som ingår i min familj, jobbar på mitt jobb och finns i mitt liv on a daily basis. Jag känner inte igen. Sorry.
Förra helgen hade jag veckohandlat tillsammans med tonårsdotter med a) dåligt samvete b) intentioner som innefattar mig och som man behöver kratta i manegen för. Hon var med andra ord med hela vägen till slutet på Willys. Något lurt var det, det insåg jag också.
När vi stod på parkeringen och lastade in i bilen stoppsladdade en bil på vägen utanför och en yngling lutade sig ut genom passagerrrutan och ropade på dottern. Hon ropade glatt tillbaka. Jag tittade misstänksamt.
En konversation utspelade sig mellan de unga tu. Yngligen undrade vad hon gjorde, dottern undrade vad han gjorde, han svarade och undrade om hon ville följa med, hon svarade ja och tittade, i ett anfall av MBL (medbestämmandelagen), på mig. Jag frågade henne vem yngligen var. Man vill ju veta om anlag och taxeringskalender innan man släpper iväg sin dotter hur som helst.
Dottern tittade högdraget på mig och förklarade sedan att hon tänkte åka med,var det ok?
Jag drabbades tillfälligt av ett anfall av apati och lät henne gå mot fördärvet. Jag släppte helt enkelt iväg henne till en främmande yngling i en främmande bil utan en aning om vad som skulle hända i form av trafficking, vit slavhandel och piratdåd.
Det visade sig dock att det inte varit så farligt. När hon kom fram visade det sig att:
ynglingen var min son.
bilen var min föredette makes.
föraren var min föredette make.
Jag har svårt att känna igen folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar