Anonym i storstan

Jag jobbar i ett lite samhälle, jag bor i samma lilla samhälle och jag cyklar omkring i samhället dagarna i ända. Eller åtminstone två gånger om dagen, till och från jobbet.

På mina vägar genom byn träffar jag minst fem personer jag känner. Åtminstone på alla sträckor längre än 200 meter. Relativt ofta möter jag mina barn. Eller deras kompisar. Eller kompisarnas föräldrar.

Skulle jag inte möta någon jag känner när jag åker och handlar eller cyklar genom byn, skulle jag förmodligen bli orolig och undra om min syn blivit sämre eller om jag åldrats så kraftigt de senaste dagarna att ingen längre känner igen mig.

Igår skulle jag gå ut och after worka med en väninna i Västra hamnen i Malmö efter jobbet. Då jag hade haft bilen i tjänsten under dagen fick jag först köra hem den, sen köra tillbaka samma väg med cykeln, hoppa på bussen och åka in till stan, leta upp en buss med en annan färg, åka en bit till, hoppa av och därefter promenera till ett after work-ställe. Äventyr, nytrampad mark och idel okända människor från början till slut.

Jag tittade storögt på allt. Här var jag i ett sammanhang där jag i princip skulle kunna sjunga ståendes på borden, hjula fram på esplanaden (rent teoretiskt, jag har aldrig lärt mig hjula) och vissla uppmuntrande efter män i alla åldrar. Ingen hade skvallrat om det i år efteråt eftersom ingen hade vetat vem jag var! Jag var i storstaden. Jag kunde göra vad jag ville utan att mina framtida barnbarn skulle få äta upp det.

Tanken svindlade och jag funderade på vad jag skulle passa på och göra när jag nu kunde.

Vi nådde after work-stället, fick ett glas vin och lite gratismat och slog oss ned. Då kom det fram en karl som jag mött å yrkets vägnar många gånger och sa hej, vi kramades, jag presenterade honom för min väninna och jag tyckte det var fantastiskt att världen var så liten att vi möttes där, en fredag i maj.

Efter en stund gick jag och väninnan hem till henne. På balkongen bredvid hennes lägenhet satt en man som hon hälsade på. Han tittade på mig, jag tittade på honom, stor glädje uppstod. Detta var en gammal kompis till mig, vi hade inte setts på något år, inte visste jag att de bodde i Malmö. Inte visste han att jag kände min väninna.

Några glas vin senare var det dags för mig att åka hem, medelst promenad, buss 1, buss 2 och cykeltur. En mils resa fågelvägen skulle ta en timme. Jag anträdde min resa med noggranna instruktioner om var jag skulle kliva av och hur jag skulle hitta vidare. Vi övervägde om det som en extra säkerhetsåtgärd hade varit bra att förse mig med en skylt där det stod "Jag bor på landet, hjälp mig hem" men jag kände mig stark och modig och bestämde att jag ville pröva själv först.

Jag travade iväg för att leta rätt på busshållplatsen, det gick bra, jag tog buss 1, det gick bra, jag hittade buss 2 och klev på den. Då visade det sig att jag kände busschauffören. Vi hade inte setts på länge, inte visste jag att han jobbade där? Inte visste han att jag var ute och slarvade i storstan så där dags?

Sista biten cyklade jag hem. Jag var då tillbaka på min hemmaarena och vinkade till två personer som jag kände. Det var sent och inte så många var ute, det var därför det bara blev två.

Och konstaterade att har man levt i 46 år i samma geografiska storstadsområde, så spelar det nog ingen roll var man bor. Man känner folk överallt ändå.

I sommar skall jag åka till Turkiet. Undrar om jag hinner lära mig hjula innan dess...?