Igår träffade jag en väninnas make ute på byn. Vi har känt varandra i cirka 20 år, och vi känner som regel aldrig igen varandra när vi möts. Jag har oerhört svårt att känna igen andra människor som jag möter i miljöer där jag inte är beredd på det. Detta gäller även mina barn om våra vägar skulle korsas utanför hemmet. Är mötet helt oväntat, kan de inte begära att jag skall hälsa på dem. Åtminstone inte varje gång.
Väninnans make är likadan, vilket inte på något sätt underlättar det sociala umgänget oss emellan. Vid något tillfälle lyckades min dåvarande pojkvän känna igen min väninna, de två hade träffats vid ett tidigare tillfälle och när vi fyra möttes utan att vara förberedda på det, såg de två varandra, hälsade och bytte artighetsfraser. Jag och väninnans make stod undrande bredvid och så fort vi hade skilts åt, ryckte både väninnans make och jag våra respektive i kappärmarna för att få reda på vem vi just pratat med.
Det var lite snopet för mig när sanningen uppdagades, med tanke på att det var min väninna.
Igår träffades vi igen, väninnans make och jag, utan stödtrupper, och döm om alla under så kände vi faktiskt igen varandra. Inte till den grad att vi visste vem den andre var, men åtminstone så pass att vi förstod att vi hade setts förut och borde hälsa. Den första stundens konversation var lite trevande, men efter en kvart hade vi båda bilden klar och kunde prata som vanliga människor, utan att hela tiden försöka ställa ledande och undersökande frågor för att lägga pusslet.
Det var riktigt trevligt. Och unikt. Tyvärr lär det aldrig hända igen för nu står familjen i begrepp att flytta utomlands och när de kommer tillbaka, om 20 år eller så, kommer ingen av oss att känna igen den andre. Vid det laget har vi alla gått i pension och har fullt upp med att komma ihåg vad vi själva heter.
Ibland när jag vaknar abrupt på vardagarna har jag problem med just det. Redan.
Huvudet på spiken!! Det känns bra att jag inte är ensam om att ha ansiktsdyslexi, jag känner igen mig helt och hållet. I vissa fall inser man att man spelat med för länge för att med hedern i behåll kunna blotta sig med ett; -Vad var det nu du hette igen...?
SvaraRaderaKombinerar man denna defekt med ännu en, namndyslexi, så är förvirringen total. Det är bara att le och vinka, alltid är det väl nån som känner igen en och om så inte är fallet så är det väl en artig och glad människa som ler och vinkar tbx.
En gång fick jag tipset att tyst repetera namnet några gånger på den jag hälsar - Katarina, Katarina, Katarina. Jättebra!! Två minuter senare ser jag samma person igen och utbrister; -Öhhhh, du.....!?
Fyra nyanser av kass och jag är en av dem.
Åh, skönt att inte vara ensam!
SvaraRaderaJag har namndyslexi också. Känner inte igen folk, vet inte vad de heter och kombinerar detta med att träffa massor med människor som förväntar sig att jag känner igen dem och vet vad de heter.
Men jag har lärt mig att leva med det. När jag cyklar omkring i byn ler jag vänligt åt alla håll och hälsar som om jag vore Robespierre och detta var mitt folk. Att en del tror att jag är byfånen får jag leva med. :-)