söndag 15 maj 2011

Utökad familj firar konfirmation

Idag har vi firat sonens konfirmation i mitt hus med min personer från min sida, föredette makens sida och föredette makens nya frus sida. En himla massa folk och jättesvårt för utomstående att hålla rätt på vem som är släkt med vem och vem som har varit släkt men inte längre är det. Ibland är vi inte säkra på förhållandena själva.

Ännu skojigare blev det idag då före dette makens nya fru skulle passa på och ta med sig min mamma till tåget samtidigt som hon körde hem sin egen pappa. Som den gentleman han är följde han min mamma till tåget så till den milda grad att han inte kom av i tid utan fick följa med till Lund.

Det fick vi emellertid inte reda på förrän föredette makens nya fru undrade var fadern tagit vägen och kunde konstatera att både han och tåget gått. Sannolikt men obekräftat åt samma håll.

Hon ringde sin man, min föredette man, han ringde mig, medan han var i örat fick min son ringa sin mormor och hon bekräftade glädjestrålande att den man som vi inte kan redogöra för hur de inte är släkt med varandra, hade åkt med men klivit av i Lund. Vad han tänkte göra där, vänta eller lifta, visste hon inte. Och det gick tyvärr inte att fråga honom själv, för han var i total avsaknad av mobil. Och pengar.

Inget vet således om man skall åka till Lund och hämta upp honom där, eller om han försöker tala sig tillbaka till Malmö. Han är nämligen inte bara en gentleman, han är också vältalig.

Sånt händer bara i vår familj. Den utökade familjen.

2 kommentarer:

  1. Apropå förra inlägget;
    a. Kom du ihåg dina gästers namn?
    b. Kände du igen de som kom?
    c. Var de som gick samma människor som kom?

    SvaraRadera
  2. Svar:
    a. Nej. Men de presenterade sig vilket underlättade betydligt.
    b. Nix. Inte fullt ut. Särskilt barn är lömska varelser. Har man inte sett dem på några år går de inte att känna igen. Knappt ens för människor utan igenkänningsdyslexi.
    c. Är inte säker på det heller. Men antalet i huset före och efter var detsamma och det lät jag mig nöja med. Jag tyckte mig dessutom känna igen de som valde att stanna kvar. Tror det var mina barn.

    SvaraRadera