Egyptens gräshoppor och jag

Egypten hade sina gräshoppor i förfluten tid, själv drabbas jag av det ena efter det andra. Hade jag haft bättre minne hade jag kunnat bli bitter. Men eftersom jag sällan framåt torsdagen har någon som helst aning om vad jag gjorde den förflutna helgen är jag för det mesta väldigt positivt inställd.

Men samtidigt innebär denna egenskap att jag snabbt måste skriva ned varför det är synd om mig innan jag har glömt anledningen.

Jo: Först fick jag jättehög feber i söndags. Sen fick jag jätteont i kroppen med fokus på ryggen. Sen gick jag till jobbet på tisdagen, fortfarande i efterdyningarna av ont överallt samt med förfluten feber som återuppstod vid de mest befängda tillfällen. På kommunstyrelsens arbetsutskott, t ex. Mycket opraktiskt. På kvällen var jag på det lokala nöjesetablissemanget Falsterbo Strandbaden (www.falsterbostrandbad.se) och satt i en paneldebatt. Lagom till detta uppträde fick jag en rejäl blåsa på underläppen. Jag nonchalerade den, trots att det sved som om det satt en rostagg med salt i läppen. Smärta kan jag leva med.

Utseendedefekter är svårare att hantera.

Och således var det inte med jubel och klapp i händerna som jag imorse såg i badrumsspegeln att jag hade en underläpp som jag kunde killa mig på näsan med. Jag funderade en lång stund på om jag hade varit i slagsmål igårkväll utan att jag märkt det, men det trodde jag inte. Återstod gjorde bara en sak:

Jag hade fått munsår.

Tack för det, Televerket. (Det sista fattade ingen född efter 1990.)

Ser jag lopporna ge sig iväg med kabinväskorna efter sig är jag helt på det klara med vad klockan är slagen. Då är sannolikt slutet nära.

I medicinlådans dunkla djup hittade jag en befängt liten tub med salva där bäst före datum var satt någon gång 2002. Denna skulle hjälpa mot munsår och jag tryckte raskt ut den sista klutten ur tuben och kletade ut på läppen. Det bedövade smärtan en liten aning och jag bestämde att jag skulle låta läppen hänga lite lätt utåt så länge som möjligt, hela förmiddagen om det gick, så att jag inte av misstag skulle råka slicka i mig den sista droppen av salva innan jag köpt en ny tub.

Så fort klutten kommit på plats blev jag törstig. Jättetörstig. Törstig som efter tre dygn i öknen utan vatten. Jag måste dricka, jag skulle sannolikt dö annars.

Efter en del grävande fann jag sugrör i käcka färger, minnen från barnens kalas på 90-talet. Dessa fungerade utmärkt som pipeline för vätskeersättning. Några av dem fick följa med mig till jobbet för den händelse jag skulle bli uttorkad även där. Jag hade stor nytta av dem. Jag försökte till och med dricka kaffe med deras hjälp men det är inget jag rekommenderar.

Numera har jag som ett resultat av detta en annan typ av blåsor inne i munnen.

Efter jobbet cyklade jag iväg till apoteket, pekade på min underläpp, räckte fram plånboken och bad dem hjälpa mig så långt Visa-kortet räckte. Jag ville ha medikamenter som snarast möjligt tar bort munsår. Och som döljer dem medan de tar bort dem.

Nu har jag salvor i sådan utsträckning att kletar jag på alla samtidigt är det inte säkert att jag finns kvar till helgen.

Det kan jag också leva med. Bara munsåren försvinner samtidigt.