Har skällt lite

Har idag varit ute en sväng och skällt på trädgården. Efter allt jag har gjort genom åren, fyllt på med jord, försett med gödning, rensat ogräs, krattat, hackat, klippt, talat uppmuntrande, knyckt nya kompisar hos mina kompisar så att den skulle få nya individer att leka med, efter allt detta så gör ändå inte trädgården det minsta lilla i gengäld.

Och talesättet "växer som ogräs" kan vi härmed lägga till handlingarna, det gäller överhuvudtaget inte.

Förra sommaren lät jag såga ned två av tre gigantiska granar, högre än ett 1 ½-planshus. Den tredje lät jag stå eftersom den på något märkligt sätt har fattat tycke för och inlett ett förhållande med en clematis med påföljd att granen inte längre är en gran annat än längst inne. Ytterst är den en vacker clematis, 6 meter hög.

Trädfällargubbarna tyckte det var mjäkigt och menlöst i överkant att låta detta hindra dem från att fälla även den tredje granen, men jag var bestämd. Kärlek är alltid vackert och då är inte jag den som skall gå emellan som den elaka styvmodern.

Jag hade inte direkt väntat mig ett unisont tack från de förälskade tu, men jag hade sannerligen inte väntat mig att clematisen skulle tacka för sig och gå vidare till clematishimlen i vinter heller. Nu står jag med en 6 meter hög gran, tämligen vissen och skabbig, tillika försedd med en väldigt vissen clematis.

Besviken är ett för klent uttryck.

Det blir olustigt att kalla hit trädfällargubbarna igen. Jag får säkert höra "vad vad det vi sa" på fler sätt än vad jag kan föreställa mig. Dessutom får jag betala mer pengar för fällningen än vad det kostat om jag fällt åbäket när de ändå var här förra året.

Det är tacken, det.

Utöver det så är jag förtjust i lupiner, dessa dikesogräsblommor, och jag har kämpat tappert för att dem att slå ned en aldrig så liten rot i min trädgård. Många är de gånger då jag kravlat omkring bland fästingar och otyg i motorvägskanten för att samla lupinfrön och sätta dessa i casa Mimmis trädgård. I stort sett förgäves har jag kämpat men slutligen lyckades jag få dem att ta sig i en murad rabatt och så sent som förra året stod de där och viftade med sina blommor till stor glädje för mig.

I år är de borta.

Röllikan i gräsmattan, den jag har dränkt i Stroller kombi och utövat prickskytte mot med ogräsmedel i sprayform, den står däremot stoltare än någonsin.

Det var befogat att skälla lite, alltså.