Jag hör och ser ibland fasansfulla historier om familjer som åker till Ullared eller till andra shoppingställen och tillbringar TIMMAR, i vissa fall HELA DAGAR i dessa utrymmen.
Helt obegripligt. Och dessutom kallar de det hela för seriös shopping.
Helst handlar jag över nätet, då behöver jag inte åka någonstans överhuvudtaget, jag behöver inte springa och leta i hektarstora hangarer efter det jag vill köpa och jag behöver inte själv rafsa omkring bland hängare och hyllor efter den storlek jag vill ha.
På nätet klickar man och sen sitter man lugnt i båten. Några dagar senare kommer allt i rätt storlek och färg direkt i brevlådan. Eller, i värsta fall, till Icabutiken där jag får hämta paketet. Även där får jag emellertid alla varor i handen. Inget letande eller bläddrande. Mycket bra. Ensamma mammans bästa vän, näst efter rotavdraget.
Igår skulle sonen och jag trots allt in till stan för att köpa några födelsedagspresenter till mitt andra barn, hans syster. Vi hade exakt 60 minuter på oss, från garageuppfarten till garageuppfarten, för sen skulle han på fotboll i Trelleborg. Vi skulle köra in till stan, besöka fyra butiker för att köpa saker i varje butik, vi skulle köpa varsin falafel och vi skulle ta oss hem igen på dessa 60 minuter. Efter ett kortare överslag bestämde vi att det var mer tid än nödvändigt. Men vi tänkte att vi får väl flanera planlöst en stund i shoppingcentrat, och känna på hur det känns, bara för att få tiden att gå.
55 minuter senare var vi hemma igen och detta trots att hemfärden tog 30 minuter orsakat av vägarbeten i det södergående körfältet. Allt som skulle handlats var handlat och falaflarna var uppätna. Vi hade dessutom hunnit titta på saker som vi inte hade för avsikt att handla men som vi passerat och tagit oss tid att titta lite närmare på.
Detta är ett exempel på vad JAG kallar seriös shopping.
Sedan 9 år tbx har det varit min, bara min(!), uppgift att se till att unge herrn i huset fått skor på sina fötter. Vi talar alltså om ungens halva liv. Barnamodern och tillika x-kroken meddelade en gång i tiden att hennes nerver höll på att gå sönder av att tillbringa tre timmar i en skoaffär med en nioåring som tyckte det var trist. Fel angreppsmetod menade jag karskt och var plötsligt tvungen att bevisa motsatsen. Fullt spett via Hököpinge å Lockarp till Skopunkten, under färden gavs nogsamma instruktioner - plocka tre par skor som är snygga och rangordna dem medan jag hämtar måttpinnarna. 50 minuter senare var vi tbx hemma med två par skor. Metoden permanentades, butiker skiftades med åren. Nu vet jag inte riktigt vad som sker eftersom han köper/lånar/snor skor för egen hand (eller fot).
SvaraRaderaSeriös, snabb shopping utan tjafs är en klart underskattad del av det som kategoriseras under rubriken livskvalitet.
Du kan vara stolt över dig själv! Numera är barnens klädshopping väldigt enkel även för min del. Det sker automatiska överföringar av pengar från mitt skräckslagna bankkonto till deras och med tanke på att de har mer kläder än jag så omvandlas dessa pengar till textilier och läder på något slags vis utan min inblandning. Jag har övervägt att öka den ekonomiska tilldelningen något mot gentjänsten att de köper kläder och skor även till mig, men vi har inte fullt ut nått koncensus i hur detta skall gå till. Jag befarar att jag blir av med pengarna, men att garderoberna förblir ogödda. En mors naturliga misstänksamhet. :-)
SvaraRaderaSover Dolly Parton i påvens kanot!?
SvaraRaderaKlart du kommer stå med tomma garderober och konton, en vad vi föräldrar kallar för en "lose-lose-situation". Våga inte ens tänka på det...
Har funderat över natten på frågeställningen ovan. Har vägt för och emot, analyserat omfall och utredningsalternativ och är nu benägen att uttala mig nekande. Damen är förvisso slank nog att rymmas i en kanot, men med tanke på att hon nog har pengar tillräckligt för att bo på Hilton i Rom, så tror jag att hon avstår från kanoten. Det hade jag gjort. Fältmässighet får killarna i nordic battle group stå för.
SvaraRaderaJag har dessutom försökt sola i botten på en eka, det gjorde ont överallt efter ett väldigt kort tag, och att somna var det aldrig tal om. Så svaret på fråga A är: NEJ.
Och jag kommer istället att försöka övertala mina väninnor att köpa två par av allt när de ändå är iväg och handlar. Kanske i olika färger så vi inte ser ut som tvillingar.
Alternativt erbjuda frivilliga som vill arbeta för välgörande ändamål möjligheten att hjälpa mig. Jag har storlek 39 i skor, föredrar klackhöjd 6-8 cm och tycker inte om kilklacksmodellen. Inte för många i svart, är rätt välförsedd där.
*Optimistisk hela vägen fram*
Fördel modell bra finns dock.
SvaraRaderaUnge herr inneboende har med åren fått samma storlek som undertecknad, detta betyder att mina skjortor emellanåt "försvunnit" för att på något märkligt sätt återuppstå i tvättkorgen!? För att komma till nämnda fördel så har gamla tråkskjortor rensats bort men ändå har mångfalden ökats genom att vi nu kan låna av varann (naturligtvis utan att fråga). Nästa steg borde bli en gemensam skjortgarderob, då kan man frigöra en motsvarande garderobsplats som man kan fylla med nåt annat..... som t.ex. vinställ och dess högst troliga innehåll.
Här finns både för- och nackdelar. Jag har gjort en litteraturanalys av ovanstående och är lite osäker på om du är pro eller anti till samägandekonceptet. Jag är emellertid säker ur mitt perspektiv. Jag vill inte. Nackdelarna överväger:
SvaraRadera1) Mina kläder kommer att återfinnas i tvättkorgen, i pappans bostad, på andra unga damer alternativt med diverse fläckar som är omöjliga att få bort respektive med hål som inte är designade.
2) Mina kläder kommer i vissa fall att aldrig återvända till min garderob.
3) Mina kläder i storlek 38/40 kan användas av ung dam. Unga damens kläder i storlek 34/36 kan inte användas av ung medelålders dam.
4)Ett typiskt win-loose-fall. Jag står för loose.
Själv vill jag ha en vinkyl. I köket. Inte i en garderob. Skall kolla om man kan köpa en sån på nätet...