Imorse körde jag extra tidigt till jobbet. Jag hade sovit dåligt hela natten, med bara ett öga i taget. Det andra ögat låg och tittade på mobilen där sonen skulle plinga vilken minut som helst och berätta att han mätt och glad hade hittat en säng i lämplig storlek i den brittiska övärlden.
Han plingade aldrig.
Mitt andra öga, det som sovit delar av natten, smittades av sin kollega och kunde inte heller få riktig ro, med påföljd att hela jag steg upp tidigare än vanligt och åkte till jobbet. Hela tiden med blicken stadigt fäst mot mobilen.
Nu är klockan över halv åtta på kvällen, jag har varit i demokratins tjänst i mer än 13 timmar och han har fortfarande inte plingat. Sånt kan göra en mamma orolig. Särskilt om mamman är säkerhetschef och har svart bälte vad gäller kunskap i allt som kan hända barn när de kommer bort från sin mamma.
Dessa kunskaper har jag under dagen regelbundet förmedlat till hans pappa som vid samtliga tillfällen förklarat att pojkar är en annan sort och att jag skall se det hela positivt. Pojkar kommunicerar när de behöver kommunicera för att de själva vill något. I övriga fall har de inga behov av att meddela sig. Hade bagaget inte kommit fram, värdfamiljen varit full av försupna pedofiler och maten härsken så hade han sannolikt hört av sig.
Jag försöker se det så positivt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar