Idag när jag vaknade kände jag mig snygg. Man gör ju lätt det ibland, stundtals hela vägen till badrummet. Där någonstans brukar anfallet gå över. Så icke idag, jag gick i villfarelsen att jag var lång, smärt och fullt jämförbar med vilken 25-åring som helst hela vägen fram till köket, där jag fick infallet att öppna gårdagens post. Post skall öppnas på kvällarna, när man är trött och hålögd och inte har hjärnan med i varseblivningen. Det man ser då, registreras inte och registreras det så hinner fladdra bort under natten.
Idag var jag både snygg och pigg och jag sprättade kuvert för glatta livet. I ett av kuverten fanns en tidning som jag tog mig tid att bläddra i. På sidan 3 såg jag ett tjockt fruntimmer som jag tyckte mig känna igen lite vagt. Hon stod där och flinade och såg ut som en tunna, hela hon.
När jag tittade på bildtexten kände jag även igen namnet. Det var mitt namn. Det var jag.
Herregud, jag måste sluta äta glass på kvällarna.
(Ni ser bilden till höger på sidan. Jag har med flit beskurit delar av den.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar