Ibland, när jag som minst anar det, ringer någon och vill bjuda ut mig, erbjuda mig medverkan i ett radio- eller teveprogram, fråga om jag vill åka till Tyskland med valfri medresenär, bo på femstjärnigt hotell med allt betalt och som motprestation hålla föredrag en halvtimme eller så, eller som bara vill tala om att jag är den snyggaste som finns och att vederbörande i all hemlighet och tysthet vill älska mig livet ut och som ett litet bevis på sin kärlek vill ge mig en röd Pontiac Transam med omedelbar verkan.
Allt har hänt mig någon gång i livet utom möjligen det sista för det hände min väninna, retfullt nog.
Oavsett vad som händer så gör det alltid det när man har skägget i brevlådan och det blåa skåpet precis har landat på tårna och man verkligen inte har tid att njuta av uppmärksamhet och erbjudanden utan mest suckar och tänker att hur i hela friden skall jag få in en resa till Tyskland i kalendern?
Idag hade jag emellertid haft tid. Jag städar och rensar på jobbet, det är ingalunda lönt att dra igång några nya projekt med blott fem karriärdagar kvar, regnet hänger i luften och allt är tråkigare än en måndagförmiddag i Eslöv. Jag hade önskat lite spänning i tillvaron. Lite röda rosor utan avsändare eller åtminstone ett vykort hade suttit fint.
Händer det något roligt då? Nix. Absolut inte.
Det skojigaste som inträffar idag är att jag skall veckohandla tillsammans med resten av mänskligheten. Därefter skall jag laga middag, tjohoo, byta lakan och tvätta sängkläder, dubbel-tjohoo, och kanske, för att riktigt busa till det, bakar jag kanelbullar eller morotskaka. Eller både och.
Det är vad jag kan hitta på, inom ramen för the wild thing. Man kan bli deprimerad för mindre.
/Skrivet 2011 års tristaste fredag
Mimmi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar