Sannolikhetslära

Det försiggår mycket märkligt i mitt liv och jag har stundtals fullt upp med att fundera på hur allt kan slumpa sig samt försöka se de dunkla sambanden i den mån de finns. Samt räkna ut sannolikheter. Det är särskilt det sista som jag tycker är svårt.

Igår på jobbet fick jag ett plötsligt och starkt behov av att parta till fredagen lite, sprejmåla på lite guldkant och skapa lite glamour runt den gråregniga kommunala miljön. Jag stack till Willys och köpte röror, mögelostar, leverpastej och lite annat smått och gott inför frukosten. Är det mesta tråkigt kan det åtminstone inte bli sämre av att man äter något. För stunden brukar det tvärtom bli lite roligare.

När alla satt till bords tog även jag lite kaffe och två mackor och slog mig ned. I de stunder i livet det finns tillgång till många pålägg (hemma finns som regel bara ost, för påläggsåtgången är minimal på en person) så får man pyssla på så många olika sorter man kan få plats med på en och samma macka. Jag lyckades genom att bygga på höjden och skapa hängande trädgårdar få plats med det mesta, både mögelost, skinka, cocktailtomater, mimosasallad och vanlig ost. Smaskens.

Bäst jag bet i mackan bestämde sig en stor bit mögelost att ta tillfället i akt och fly. Ostklumpen tog sats, gjorde ett rejält avstamp och flög i väg. Rakt ned i min kaffekopp som stod tryggt parkerad en bra bit upp på bordet så att jag i stunder av hetta och berättariver inte skulle kunna veva ned den. (Har man haft småbarn är det inbyggd reflex på att ställa allt porslin mitt på bordet och att kissa innan man går ut, även om man bara skall slänga soporna.)

Alla skrattade utom jag för jag försökte snabbt äta upp resterande ostkamrater innan även de skulle få för sig att fly. Sen var frågan hur jag skulle hantera kaffet. De flesta röstade för att jag skulle hälla ut det och ta nytt, men är man barn till krigsflyktingar så är mat mat även om de har blandats med varandra på fel sätt. Jag fiskade upp ostbiten med en sked och åt upp den. Ganska gott, faktiskt.

Sedan drack jag upp kaffet. Det flöt små flottringar på ytan och det var lite små ostklumpar som guppade omkring här och var men det tyckte jag inte störde.

I efterhand har jag försökt räkna ut hur troligt det hade varit att jag hade lyckats få ned en ostbit i en kaffekopp under samma villkor om jag velat åstadkomma detta med flit. Jag är övertygad om att det aldrig hade lyckats men jag kunde inte räkna fram det för det blev för många siffror.