1984 på våren spelade Eldkvarn i Kalmar. Det vet jag med säkerhet för jag var där. Jag kommer emellertid inte ihåg vad de kan ha spelat för låtar på den tiden. "Kärlekens tunga", min totalfavorit, hittade de inte på förrän senare. Förmodligen gillade jag inte ens Eldkvarn något vidare på 80-talet, men har man vuxit upp utan mobiltelefoner, Internet, datorer, vhs-apparater, dvd-skivor och mikrovågsugnar så blir man lätt anspråkslös. Musik var musik och en konsert var ju alltid en konsert. Klart man gick om man kunde.
Det var en utomhuskonsert, vädret var vackert och det var ännu inte mörkt ute. Alltså kunde jag inte ha på mig glasögon. Det har jag fortfarande sällan av flera skäl:
1. Jag är snyggare utan glasögon.
2. Se punkt 1.
3. Se tidigare punkter.
(Och ja, jag vet att det finns linser. Jag har haft sådana i sådan utsträckning att jag får vårtor på hornhinnorna av bara tanken.)
Nåväl, där stod jag i publikhavet, såg inte bandet eftersom ögonen inte nådde hela vägen fram till scenen och storbildskärmarna ännu inte var uppfunna, och därför var det inte nödvändigt att jag tittade framåt hela tiden. Jag stod således och tittade lite åt sidorna ibland och bakåt ibland för att kunna prata med kompisar som befann sig i dessa vinklar och för att se om det fanns några andra i direkt anslutning till mig som jag kände igen. Max 3 meters radie.
I en paus kom det plötsligt fram en kille och vrålstötte på mig. Det var komplimanger och "vad fin du är" och "gud var har du varit i hela mitt liv" och liknande. Jag föll som en fura trots att han var en hårdrockare och jag föredrog synthare på den tiden. Vilket självförtroende! Vilken man!
Vårt gedigna förhållande höll tills terminen var slut för då åkte jag hem och han blev kvar och distansrelationer har aldrig varit min grej. Innan allt rann ut i sanden hann vi emellertid prata litegrann om den där kvällen med Eldkvarn.
Han förklarade att han förstått att jag var jätteintresserad av honom, jag tittade åt hans håll hela tiden, vi hade en ögonkontakt över publikhavet som det slagit gnistor om och han förstod nog kärlekens signaler när han fick dem så tydligt deschiffrerade. Det var bara för honom att stega fram och knyta ihop säcken, sa han.
Det har sina sidor att vara halvblind och vägra glasögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar