Precis som förr i tiden

När jag var i tonåren var jag på konsert hela tiden. Allt som var inne på den tiden har jag sett, från Noise, Magnum Bonum och Snowstorm till Unter den Linden, Katrina and the waves och Simple minds. På den tiden stod man så långt framme vid scenen som möjligt, hoppade hela tiden, slängde med håret och sjöng med i varenda stavelse. Att gå och lägga sig med ringande öron var precis som det skulle vara, inget man funderade nämnvärt på. Efter två dagar brukade den normala hörseln återkomma.

I de fall konserterna ägde rum utomhus såg man ut som ett träsktroll när det roliga var över. Även om sommaren var solig och torr lyckades man alltid bli smutsig upp över öronen ändå. Det var en del av det roliga.

De senaste decenniet har jag varit på Gyllene Tider-konsert med barnen, jag har sett Bryan Adams spela i Globen och Depeche Mode spela i Köpenhamn. I samtliga fall iklädd kjol och högklackade skor vilket funkade utmärkt eftersom man satt på numrerade platser tillsammans med andra medelålders människor och avnjöt konserterna i behärskad uppsluppenhet. Något headbangande var det verkligen inte tal om, men ibland, när vi sögs med av musiken, vaggade vi i takt. Det kändes fint på något sätt.

Igår var jag på Sommarrock i Svedala och lyssnade på September, Perikles och The Ark. Gräsmatteunderlag, inga numrerade sittplatser, far away from Globen.

September gillar jag och The Ark har jag för mig att jag hade hört en eller två låtar av som jag tyckte var ok. Däremot var jag osäker på vilka Perikles var (dansband?), på dresscoden och på väderleken. Delar av dresscodesproblematiken hörde ihop med väderproblematiken.

När vi kom dit kunde jag konstatera att uppträdena skilde sig en del från mina nutida erfarenheter av Globen och Köpenhamn. Jag har inte sett så många bikers på en och samma gång sedan jag slutade köra motorcykel. Ölkonsumtionen hade av ångorna att döma varit påfallande ivrig under kvällen, man höll värmen och njurarna igång på ett fint och effektivt sätt. Och om det var lite svalt utanför tältet där Perikles spelade så var det cirka 40 grader under tältduken. Jisses vilket ös!

Här var det inte tal om att sitta och gunga kontrollerat i takt och att kanske, i intensiva stunder, knäppa lite med fingrarna. Här stod man som packade sillar, trots det lyckades folk dansa så ölen stänkte, alla sjöng med på allt, en del kanske inte direkt sjöng, men alla lät på ett eller annat sätt. Och jag skulle nog inte definiera Perikles som ett dansband.

September och The Ark uppträdde på stora scenen och där verkade man ha samlat ihop allt vad Svedala förmådde i form av ljudanläggningar. När man drog igång kändes basgången i både bröstbenet och inälvorna och eventuella kotförskjutningar och diskbråck tror jag är helt borta idag. Allt brosk skakades loss, vände runt och hittade nya platser. Njurarna var vid något tillfälle uppe i halsen och vände.

Det visade sig att många hade gröna och gula pluggar i öronen. Nuförtiden när man går på konsert har man hörselskydd med sig. Det visste inte jag.

Jag lyssnade på allt, tittade på allt, kände stor kärlek till Ola Salo för att han talade fint mellan låtarna, träffade en hel hop med killar från fornstora dar som jag inte sett på 10-20 år, vi kände alla igen varandra så ingen verkar ha åldrats, sen trängdes vi med tusen andra mot utgångarna och sen körde jag hem.

Och fortfarande ringer det i mina öron, precis som förr i tiden.