Höjdskräck

Först idag har begreppet muskelminne fått sin totala innebörd för mig. Igår klippte jag häcken. Idag minns varenda muskel det. Armarna går inte att lyfta, handlederna har stelopererats under natten och ryggen skall vi inte prata om.

Dessutom börjar häcken bli obehagligt hög. Den är nu tre meter och det innebär att jag måste stå på stege för att nå upp. Det tycker jag inte om. Höjdskräck.

Faktum är att jag tycker jag är långt upp som jag är, med mina 177 cm över havet. Att jag dessutom inbillar mig att jag får snyggare ben med med höga klackar gör inte saken bättre. Redan i mig själv är jag således på obehagliga höjder över havet. Att dessutom kliva upp på något känns direkt osäkert. Det är emellertid i stunder som de jag tillbringar på stegar som jag tackar de högre makterna för närsyntheten. Där tänkte ni till!

Min höjdskräck omfattar omtänksamt nog även andra. Jag blir rädd när jag ser katter klättra i träd, får handsvett och andnöd när Tom Cruise galopperar över tak och James Bond kastar sig i jättebungyjump från höga höjder och den scen när Jönssonligan klättrar omkring på klockan i Stockholms stadshus har jag aldrig kunnat se färdig. Även om jag vet att de klarar sig eftersom det bevisligen gjorts fler filmer om Jönssonligan, så är det så jobbigt att se dem klänga omkring, i vissa positioner dessutom upp-och-ned, att jag som regel växlar över till något odramatiskt som vm-slutspel i hockey eller finalen i OS i höjd med svenskar på finalplats.

Nu har jag emellertid klättrat färdigt för i år. Egentligen är det dags att måla gavlarna på huset i år igen, men jag känner att jag har plågats tillräckligt med dylikt. Ett otal gånger genom åren har jag klängt på stegar, hållit i mig med båda händerna, haft färgspannen hängande i en krok på en stegpinne och tråkigt nog inte haft någon hand över att måla med. Nästa år får en målarfirma uppdraget.

Kanske kan de klippa häcken när de ändå är på plats? Skall kolla.