Igår kväll hade jag tänkt klippa häcken men så kom jag på andra tankar och beslöt mig för att spara det roliga till idag, första riktiga semesterdagen.
När morgonen kom tittade jag på väderprognosen på nätet. Ösregn. Sen tittade jag ut genom fönstret. Strålande sol. När verkligheten inte stämmer överens med kartan gäller kartan, det har jag lärt mig för länge sedan. Sålunda gick jag inne och kurade i väntan på regnet. Under tiden började granne ett klippa sin häck. Jag lät inte lura mig. Strax började granne två klippa gräsmattan. Därefter började granne tre lasera sina trägavlar.
Jag funderade på att gå ut och upplysa dem om att det snart skulle stå som spön i backen, men tänkte att de får väl lära sig en läxa och hålla koll på sina egna väderprognoser. Jag kan faktiskt inte göra allt.
Lite senare dök föredette maken upp. Han har varit meteorolog i ett tidigare liv, alternativt var det han som skrev bondepraktikan. Jag frågade när det stora regnet skulle komma. Skulle jag börja elda i braskaminen trots att solen sken och det var 25 grader varmt i skuggan? Var det dags?
Han skakade avvärjande på huvudet, gjorde någon lång utläggning om vindar och väder och regnmoln och deras passage förbi oss och när jag bad om en kort sammanfattning på slutet var budskapet: sätt igång och klipp, det blir inget regn.
Jag satte igång och klippa. Jag har en tre kilometer lång tujahäck, åtminstone om man räknar ihop framsida, baksida och ovansida. Eländet är dessutom tre meter högt och två meter brett. För att uttrycka sig kort: häcken är ett rent helvete att klippa om man som jag är född utan muskler i armarna.
Efter att ha klippt en stund var jag trött i handleder och armar. Efter ännu en stund blev det värre. I halvlek hade begreppet mjölksyra i armarna har fått nya dimensioner. Jag såg händerna men visste inte hur jag skulle få kontakt med dem. Vid ett tillfälle lyckades jag få ned en grön larv i behån. Jag ville inte ha den där och den såg så panikslagen ut att den sannolikt inte ville vara där heller. Tråkigt nog för oss båda kunde vi inte göra något åt situationen. Jag kunde den första halvtimmen inte ens få upp armarna i behå-höjd och när jag väl kommit så långt upptäckte jag att pincettgreppet, mitt favoritgrepp som jag haft stor nytta av genom åren, inte längre fungerade.
Nu domnar armarna på ett märkligt sätt. Jag kan skriva på tangenterna men inte lika fort som vanligt och jag blir fort trött.
Nästa år skall jag hyra in en trädgårdsfirma som skall klippa häcken. Eller hoppas på regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar