Nattreportage

Inatt var jag ute och vandrade med ett tiotal andra samhälls- och ungdomsengagerade vuxna nere på Näset. Dels var det Falsterbo horse show med allt vad det innebär av folk och fä överallt, dels var det discotält för 18+ och dels var det nattklubb för 16/18 år. Det fanns att bita i, med andra ord.

Men det var kul. Det är det alltid.

När vi inledde kvällen var det mulet. När vi varit ute i en timme började det duggregna. Efter drygt en timme kom syndafloden.

Inledningsvis trodde jag först att någon kastade körsbärskärnor i huvudet på mig med jämna mellanrum och jag tittade argt och respektingivande omkring mig för att få antagonisten att bli rädd och sluta, men när det började rassla körsbärskärnor både på huvudet och kroppen och de lämnade blöta spår överallt förstod jag att det regnade. Stora droppar.

(Eller, skall man vara ärlig förstod jag inte det, det var en annan mamma som förklarade det för mig när hon såg att jag började titta hotfullt på henne och övriga nattvandrare.)

Vi upplevde regnets regn. Tropiska skyfall skulle framstått som ett stilla duggregn över havet i jämförelse.

Mitt i allt detta skyfallande blev jag intervjuad av Sveriges Radio och det är tur att jag har mediavana. Jag fick nämligen skydda både mig själv, radioreportern, bandspelaren och en överförfriskad 18-åring under mitt paraply under intervjun, och det sista elementet var lätt störande då han dels med råge överskred det outtalade sociala avståndet under paraplyet, dels flåsade en intressant kombination av gammal, medel- och ny fylla i ansiktet på mig med regelbundenhet. Jag försökte titta argt på honom, att säga till honom att packa sig därifrån var liksom inte läge under inspelning. Sånt kan klippas ihop och användas i andra sammanhang, jag har väl sett på Parlamentet.

Vissa människor är emellertid helt immuna mot mina elaka blickar, kan jag berätta. De tappar en del av sin effekt när måltavlans båda ögon inte tittar åt samma håll samtidigt. Hade vi båda kunnat fokusera är jag säker på att han blivit rädd.

I halvlek stövlade vi alla iväg till min kompis Thomas som hade godheten att upplåta sitt hem åt oss för en stund och bjuda oss på korv med bröd. Just att få komma in en stund kändes som en försmak av himmelen. Jag bestämde mig just då för att religionen kan vara min grej.

Under natten träffade vi många väldigt blöta unga herrar och damer. Blöta invärtes såväl som utvärtes. Några, framförallt de som tältade, hade optimistiskt hängt sina kläder på tork mellan träden. Vi kunde inte se att de direkt torkade under tiden vi var där.

Ungdomarna konstaterade att det var väldigt vilken massa vakter och föräldrar och andra onödiga vuxna det var ute i natten. Några tjejer konstaterade dock att vakterna blir snyggare för varje år. Vi anade den så kallade Carlsbergeffekten, men berättade ändå uttalandet för vakterna som blev väldigt glada och inte alls drog några paralleller med Carlsberg. Några killar ville ha med en del av oss mammor på efterfest. Vi avböjde vänligt men bestämt.

Det sista vi gjorde var att hålla en ung kille vid liv i väntan på ambulans. Han hade druckit för mycket (dagens underdrift) han hade hjärtarytmi, kramper, gick in och ut ur medvetslöshet, kräktes och skakade i frossa. Jag kan numera berätta mycket om hur det känns att just vänta på en ambulans. Jag åldrades ungefär tio år under den väntan.

Strax före fyra började min resa mot hemmet. Då gick solen upp.

Jag gick och lade mig och kände att jag hade gjort skillnad. Det är faktiskt en rätt skön känsla.