Det har nu regnat i flera dagar och vädret är nästan detsamma som rådde midsommarhelgen 1983 (eller om det var 1984). Halva Ronneby och Karlskrona, åtminstone den delen av befolkningen som ännu var i äldre tonåren, slog sina kappsäckar ihop och åkte den midsommarhelgen till Borgholms camping på Öland. När vi lämnade hemorten, för min del gjordes det i baksätet på en liten kakburk med hjul och ratt som ägdes av min väninna, sken solen för fullt och vi skrålade muntert på alla möjliga låtar som hade med sommar och sol att göra. Stämningen var på topp.
Framåt dagen försämrades vädret och under kvällen, när vi var och skuttade omkring inne i Borgholms vimmel, ösregnade det. Vi var mestadels inomhus då, vi gick från restaurang till restaurang, och ägnade inte vätan en tanke. Det var först när vi kom tillbaka till våra tält som vi började fundera lite på den.
Vi hade byggt upp ett litet blekingskt tältläger, nästan som en forntida vikingaby, med den skillnaden att vikingarna hade haft det torrt om fötterna. Våra bostäder tålde inte fullt ut vätan. Det tältet jag skulle sovit i, ett femmannatält, var varken impregnerat eller täckt med regnskydd med påföljd att det var blötare inne än ute. Ute rann vattnet undan, i tältet stannade det kvar. Förlagan till den pool som många av oss som var med på den tiden har i trädgårdarna idag. Något tält hade säckat ihop och ett annat tält hade någon lustigkurre dragit upp alla tältpinnarna på, med påföljd att det där tältet stått såg det ut att ligga en presenning draperad över några små kullar (väskorna).
Inte så roligt.
Det slutade med att vi fick dela upp oss på de få förhållandevis torra tält och bilar vi hade tillgång till. Kakburken fick stå ifred, ingen kunde ligga i den. I mitt fall var vi fem personer som knödde in oss i ett tvåmannatält. Vi hade det väldigt trångt, med betoning på väldigt.
Midsommardagen var det stundtals uppehåll, men det märkte ingen av oss för alla våra kläder var genomblöta och den fuktiga omgivningen gav inte de bästa förutsättningarna för torkning. Vi höll emellertid humöret uppe och dansade ordentligt flera varv kring midsommarstången som stod kvar sedan dagen innan. Vi hade aldrig hunnit med just den detaljen då.
På varv sju fick jag syn på Niklas Strömstedt som stod och hängde i utkanten av midsommarstångsområdet. Jag tyckte på den tiden mycket om Niklas Strömstedt, han var snygg trots att han var en gammal farbror, och jag hoppade raskt ut ur dansens virvlar för att på vingliga ben (det var halt i gräset) passa på och prata lite med honom. När jag kom fram visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, så jag sträckte frimodigt fram en rulle med Center (choklad) och bjöd honom.
- Ta två vetja, sa jag generöst.
Sen gick jag. Det slog mig att vi nog inte hade så mycket mer gemensamt än chokladätning och man kan inte bygga en relation på så bräckliga grunder, det fattade jag redan som 18-åring.
Dagen därpå åkte jag hem och jag lovade högtidligt att jag aldrig mer skulle sova i tält. Det har jag hållit. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar