Var har jag träffat dig?

Vi pratade idag på jobbet om att bli igenkänd av folk man träffat förr respektive att inte bli det. Jag blir som regel rätt snabbt identifierad när jag är ute i det publika rummet men det beror inte på något annat än att jag har längre hår än folk i allmänhet kombinerat med att håret sitter på en halvgammal kärring som borde ha vett att låta det stanna vid axlarna. Sånt känns igen.

När vi var inne på det ämnet erinrade jag mig en liten händelse som inträffade i min som mest sårbara period runt 15-16 år. Jag stod vid något tillfälle på tågperrongen i Ronneby och väntade på ett tåg. Ronneby är ingen överdrivet stor metropol och dörrarna svänger mer i mitt hus än vad det gjorde i väntsalen i Ronneby på den tiden. På perrongen stod jag och en medelålders herre.

Medan jag stod där och tuggade tuggummi samt lyssnade ¨på min jätte-freestyle (en musikutrustning som har en funktionalitet som påminner om dagens mp3-spelare fast var cirka 3000 gånger större) noterade jag ur de svart-kajal-målade ögonvrårna att gubben (tyckte jag det var då) glodde på mig. Det fick han gärna göra, jag tyckte själv att jag var smal och snygg just den dagen.

När han stirrat en lång stund närmade han sig långsamt och sa, när han kom fram, att han kände igen mig. Jättemycket kände han igen mig. Men varifrån?

Jag hade ingen aning. För mig såg han ut som vilken gammal farbror på 45 som helst. Fast det sa jag inte, fullt ut.

Han insisterade. Hade jag varit på teve nyligen (ettan eller tvåan, fler kanaler fanns inte på den tiden)? Hade jag varit med i tidningen?

Jag började gilla honom, mer och mer. Farbrorn var trevlig, därom rådde intet tvivel. Dessutom tyckte han uppenbarligen att jag var skitsnygg, och sånt är ju alltid en förmildrande omständighet. Jag tuggade mer frenetiskt än vanligt på mitt tuggummi och skruvade ned ljudet i hörlurarna. Mer än så kunde inte en 15-åring på 70-talet sträcka sig för att visa tillmötesgående och välvilja.

Han stod kvar och fortsatte att granska mig, med en bekymrad rynka i pannan. Till slut ryckte han på axlarna och sa:

- Nåja, jag blandar väl ihop dig med någon annan då. Du har ju ett väldigt vanligt utseende.

Och vips var jag nere på jorden igen. Dumma gubbe.