Träningsupplägg

Jag vet inte hur länge man kan leva på gamla meriter men jag tycker nog att en 20-30 år bör funka. Således är det ganska nyligen jag var vältränad. Jag har cyklat Vätternrundan på en ordinär damcykel och jag har sprungit halvmaror i parti och minut. För att träna inför detta sprang jag timmevis runt åkrar och ängar i bygden. Det hände att dåvarande maken stuvade in mig och barnen och körde till Skanör. Där vinkade han av mig som med glatt mod satte av i full fart i riktning mot hemmet igen, som vilken häst som helst, medan han själv och barnen åkte vidare till glasskiosken och åt glass. En halvtimme senare körde de förbi mig, glatt vinkandes.

Detta var naturligt och rätt och att jag skulle kunna springa i ett par timmar utan att stanna för att klia något myggbett var precis som det skulle. På den tiden kunde jag klia myggbett under löpningen. Jag kunde även dricka vatten ur flaskorna runt midjan, prata i telefon om det ringde när jag låg på jour och föra initierade konversationer med någon eventuell medspringare. Företrädesvis första halvtimmen. Skratta och springa går emellertid inte, det har jag prövat och det är som om kraften försvinner ur benen då. Gråta har jag aldrig prövat. Har jag varit så trött att jag velat gråta har jag inte orkat pressa fram något.

Riktigt så är läget inte nu. Jag har mest jobbat den senare delen av mitt liv och har jag hittat en ledig kvart någonstans (kvart = 15 minuter, inte något suspekta individer tillbringar sin tid i) så har jag svarat på ett mail eller skrivit ett protokoll.

Nu börjar jag emellertid växla ned från jobb ett för att om någon månad växla upp till jobb två. Däremellan tror jag mig skulla ha tid över. Här skall tränas.

Således har jag idag på morgonen varit ute och gått en lång runda. Jag ville känna hur det kändes, hade jag stupat efter fem kilometers gång så vet jag att det inte är att tänka på att börja jogga samma sträcka. Träningssjälvförtroendet är snarare realistiskt än på topp.

Det gick emellertid bra. Efter några hundra meter hittade jag den sötaste blåa blomma i ett dike. Den tänkte jag skulle göra sig bra i någon av mina rabatter så jag tittade mig runt lite diskret och eftersom grusvägarna var tomma och hästarna i hagen bredvid åt frukost och var upptagna med det, tog jag tag i sötaste blomman och drog. En bra stund senare satt jag i diket med söta blomman i knäet. Och söta blommans hela släkt. Det var mycket blomma som var kopplat till roten, nämligen.

Nåväl, jag samlade ihop oss, tog ett stadigt tag om blomman, vilket i mina händer så här när helheten uppdagat sig mest liknade ett litet träd, och fortsatte gå. Det kändes lite fånigt att gå omkring med ett mindre träd i fem kilometer, och de som mötte mig tittade en del på mig och min last. Det skojiga var att hela vägen runt, alla fem kilometrarna, fanns det likadana söta blå blommor. Jag hade alltså lugnt kunnat trava på åtminstone 4,7 kilometer för att ta tag i ett exemplar när jag nästan var framme. På så sätt hade jag sluppit ha armarna fulla av bladlöss och fästingar vid målgång. Dessa hann stuva om sig förbluffande mycket på bara några kilometer.

Nåväl, blåa blomman står nu i en hink i väntan på plantering och jag ser med tillförsikt an mot morgondagens träning. Imorgon kanske jag till och med tar på mig träningskläder.