En Ulrika Knape

Hej på er!
Nu var det ett tag sedan sist, och under den tiden har jag haft semester. Igår kom jag hem från Turkiet, idag har jag börjat nytt jobb. En tråkig sak och en rolig och jag tror att ni vet vilken som var vad. Vet ni inte det får ni gissa.

I lördags lyckades jag med konststycket att gå ned från en stentrappa och ut på en stensatt gång där jag plötsligt befann mig görandes en Ulrika Knape, fast utan vatten. Under en kort men likväl insiktsfull millisekund såg jag mina sandalklädda fötter svävande ovanför mig, någonstans i höjd med solen och molnen. Det såg vackert ut, jag försökte sträcka ut vristerna och göra en pik eller vad det heter i simhoppningskretsar. Stunden därefter landade jag med eftertryck på marken igen. Bokstavligt och bildligt talat.

Såvitt det kändes innebar denna landning att jag hade fördelat ut svanskotan jämnt och rättvist på ytan mellan skulderbladen och knävecken. Jag bestämde mig för att aldrig mer resa mig upp från min landningsbana. En del av beslutsunderlaget bestod av farhågan att jag inte skulle kunna göra det heller. Det kändes inte så.

Så småningom kom jag upp på fötter igen, en uppgift som fick mina bedövningsfria förlossningar att verka som roliga spa-upplevelser, och jag vacklade mig fram under astronomiska smärtor. Flygresan hem samma kväll var intressant. Jag försökte få flygvärdinnorna att förstå att något annat sätt än att låta mig sitta på knäna och titta bakåt i flygplanet hela vägen inte var aktuellt. De pratade säkerhet och bälten och jag tyckte just då att säkerhet var en skitprodukt som man inte alls behöver ta hänsyn till om det finns andra faktorer som är viktigare. Min svanskota, t ex.
Sedan dess har jag fått vänja mig med att skrida fram. I vissa fall kan gången snarast beskrivas som ett stillsamt vaggande. Att sätta mig tar en kvart, att komma upp igen tar något längre tid. Allt under stor och intensiv smärta. Böjer jag på nacken gör det ont. Skakar jag på huvudet gör det ont. Hostar eller nyser jag börjar jag gråta, för det gör ont så in i hoppsan. Och jag sover som en död för jag kan omöjligt röra mig i sängen. Hittar jag en ställning som funkar får jag förbli i den.

Sammanfattningsvis anser jag mig nu ha klara belägg för att kvinnan inte skapades av ett revben utan av svanskotan. Allt man gör, om det så bara är två hårstrån som byter plats med varandra i hästsvansen, känns i svanskotan.

Men jag är uppe iallafall, man får vara glad för det vid min ålder.