I alla år har jag funnits på plats i hemmet på morgnarna, vält alternativt sparkat små barn ur deras sängar efter i snitt fyra väckningar, dukat små brickor, brett mackor, hällt upp juice och vinkat av dem i soluppgången efter att ha styrt deras steg i riktning mot skolan.
Så icke mer. Sedan i måndags är det jag som får vältas ur sängen och ta mig mot soluppgången och busshållplatsen för färd mot Malmö och arbetet där. Nästan en timme tidigare än förr. Barnen är inte uppstigna så dags.
När jag går strax efter halv sju, ruskar jag båda, frågar om de ordentligt har ställt sina mobiltelefoner på ringning, förmanar dem att äta näringsriktigt och klappar dem kärleksfullt på kinderna. Därefter avgår jag och inga brickor är längre dukade. Barnen är stora, och bör kunna hålla liv i sig själva.
Häromdagen frågade jag sonen vad han ätit till frukost så här långt. Han viftade bort det på samma sätt som Karlsson på taket när det talades om världsliga saker. Han hade ätit allt möjligt, hade inte tid att räkna upp allt. Livet är hektiskt när man är 15 år.
Igår frågade jag dottern om hon på något sätt observerat vad lillebror inmundigat före skolan någon dag. Hon var tydligare i sin rapportering. Hon hade sett att han druckit vatten direkt från kranen samt tagit en Twix.
När hon ändå var igång och rapporterade berättade hon att hon undrat om han hade sovmorgon igår eftersom han klockan 07.58 fortfarande låg i loppelådan. På hennes tid började årkurs nio klockan 8 men man vet ju aldrig, saker och ting kan ju ändras. När hon kontrollerade om förhållandena hade ändrats for lillebror upp ur sängen med sådan fart att det fortfarande finns näsmärken i taket.
Första veckan med eget ansvar har alltså gått lite sådär. Men jag intalar mig att det är positivt att jag förlupit hemmet och lämnar de små barnen vind för våg. Säkert lär de sig något. Om inte annat tappar de i vikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar