Stor motvind

Att byta jobb är ungefär som att börja första klass men två år efter alla andra. Det är oerhört förvirrande och frustrerande att inte veta var pärmarna finns, hur skrivaren vill bli omklappad när den hänger sig eller att inte kunna svara på någonting, varken när någon ringer externt ifrån eller när någon frågar något internt.

Var snälla och påminn mig om detta när jag är på gång och skall byta jobb om fem år igen. Säg till mig att stanna kvar där jag är till pensionen. Det är ändå bara 15 år dit vid det laget.

Jag har två alternativa sätt att ta mig till jobbet på. Båda inkluderar en cykeltur. Världen har emellertid arrangerat allt så vist att jag cyklar förbi busshållplats för buss ett först lagom till den skall avgå och kan välja om jag vill ta den bussen. Den tar längre tid på sig, stannar vid varje mjölkpall, men jag slipper cykla så långt.

Vill jag inte det, får jag cykla en bit till. Då hinner jag precis till busshållplatsen för buss två. Denna buss hoppar över landsortens mjölkpallar och går därför snabbare. Å andra sidan tar det längre tid att cykla till den bussen så summan av kardemumman är nog ungefär densamma. Vill man cykla eller vill man åka buss, det är frågan. Jag har kommit på att jag för det mesta vill åka buss. Är lat av naturen.

När jag cyklade till bussen imorse såg jag emellertid sannolikt ut som Gråben slash Hjulben. Benen trampade så fort att de såg ut som ett enda ben, men cykeln rörde sig obefintligt framåt. Stor motvind. Möjligen gick det till och med bakåt i vissa stunder.

Efter 300 meter var jag helt slut och jag bestämde mig raskt för att jag skulle stanna vid busshållplats ett. När jag hade 100 meter kvar till hållplats ett såg jag bussen komma. I vanliga fall är detta ingen anledning till stress men idag, när jag varje tramptag åkte en meter bakåt, kände jag att det fanns anledning till oro.

Jag ökade takten och vart tionde tramptag tittade jag förtvivlat upp och vinkade till busschauffören. Så höll jag på i flera minuter innan jag kunde kasta iväg cykeln mot cykelstället med låset efteråt och hasa mig in till bussen. Hasa eftersom jag fortfarande varken kan gå fort eller ta långa steg för svanskotan som straffar mig med att vrida om kniven så fort jag förivrar mig.

Jag har redan missat flera bussar som har stått på hållplatsen när jag anlänt dit på det viset. Eftersom jag går som en pigg 90-åring tror de att jag inte vill åka med. De ser inte desperationen i mina ögon, den saken är klar.

Nåväl, idag kom jag med och jag sänder fortfarande kärleksfulla tankar till chauffören. Och när jag cyklade hem från bussen höll jag på att hamna i Östra Grevie. Stor medvind.