Halsbandsbyte

Tonårsrelationer på 70-talet var busenkla. Det rådde inget som helst tvivel om när förhållandena slutade eller började:

* Hånglade man var man ihop. Halsband med namn på byttes. Hade man förstående och moderna föräldrar kunde man sova över hos varandra. För det mesta hade man inte det.

* Hånglade man med någon annan var det slut. Halsbanden kom tillbaka.

Idag måste man, om man är vuxen, ha minst 20 högskolepoäng i psykologi för att reda ut begreppen. Och det går ändå inte fullt ut.

Så här går det till, tror jag:

* Hånglar man är man inte ihop, man är kompisar.

* Hånglar man med någon annan, har man fler kompisar.

* Vill man sova över utan att man är ihop är det helt ok. Det är fint och bra att sova över med kompisar även om de är av motsatt sort, och helt normalt.

* När man har skickat sms och pratat i telefon och sovit över i långliga tider, ibland så länge att man börjar tröttna på smsandet och samtalen, är man på g. Att vara "på g" är ett skumt tillstånd som i princip kan vara hur länge som helst, 8 månader är inget ovanligt, och som det är synnerligen oklart när det börjar eller slutar. Inga halsband är inblandade.

* Helt plötsligt, vid ett tillfälle när vuxenvärlden gett upp alla tankar på förhållanden och tror att ens barn kommer att vara en kompismänniska i hela sitt liv och att barnbarnet i bästa fall kommer att vara en liten hund, ändrar sig deras status på Facebook från "singel" till "i ett förhållande".

Ofta träffas de unga tu mindre efter det och något överdrivet tjatande i telefon eller via sms är det inte heller tal om.

* Och sen är det plötsligt slut. Det får man också reda på via Facebook. Ibland står det på Facebook att ens barn åter är "singel" men då kan det lika gärna vara en lustigkurre till kompis som har "facerape:at", och ändrat status på skoj. Jätteskoj för partnern som i något fall hinner få en chock.

Sammanfattningsvis var det mycket enklare på 70-talet. Jag har halsbandet kvar.