Världens nyhet

I alla år, utom de fem senaste, har jag jobbat i Malmö och pendlat dit medelst eget fordon. När fan blir gammal blir han emellertid ibland religiös (eller snål) och nu när jag är tillbaka i storstan igen tar jag mig som bekant dit medelst cykel och buss.

Det där med buss är en ny och intressant erfarenhet. I min egen bil satt jag och lyssnade på vad Gert Fylking, Titti Schultz och Roger Nordin pratade om på sin tid, numera sitter jag och tjuvlyssnar på de som sitter i närheten av mig på bussen. Mer spännande än Gert Fylking, jag lovar.

Imorse ringde t ex mobilen tillhörande kvinnan bakom mig. Hon svarade och pratade högt och tydligt med någon som jag förstod var hennes chef. De kom bra överens, kvinnan och chefen, och det fnissades högt de första minuterna av samtalet. Sen sa kvinnan bakom mig:

- Du, jag är snart framme på jobbet, då skall du få höra världens nyhet! Sätt dig ned och håll dig i stolen så länge, fniss, fniss, fniss.

Jag blev jättenyfiken, vad kan ha hänt sedan de jobbade ihop igår som var så sensationellt? Jag hoppades att chefen skulle insistera på att få veta nyheten omedelbart.

Det gjorde chefen. Vilket får mig att tro att chefen var en kvinna med ett sunt intresse för sin personal kombinerat med ett risktänkande. Gud vet vad som kan hända medarbetaren på sin väg mellan busshållplatsen och chefens stol. Risken fanns att chefen aldrig skulle få reda på nyheten om hon inte klämde den ur medarbetaren med en gång. Hon insisterade. Klok chef.

Kvinnan bakom mig svarade:

- Nej, jag är snart inne, vi tar det då.

Jag fick med milt våld hindra mig ifrån att vända mig om och ge henne min elaka blick, den som får barn att gråta, blommor att vissna och solen att gå i moln. För helsicke, berätta!

Uppenbarligen tyckte chefen detsamma, för kvinnan bakom mig var tyst en lång stund under det att en längre harang trumpetades ut från andra änden av telefonlinan. Kvinnan bakom mig kontrade i en andhämtningspaus med:

- Jag har nästan inget batteri kvar. Börjar jag berätta så får du ändå bara höra hälften, för jag vet att mobilen dör vilken minut som helst. Men var lugn, det är världens nyhet. En skadeglädjesnyhet, fniss, fniss, fniss.

Sen lade hon på.

Därefter ringde hon sin son och pratade iväg honom till skolan. Det gick alldeles utmärkt. Hon nämnde inte ett ord om att batteriet höll på att ta slut i samtalet med honom.

Hon klev av två hållplatser före mig och jag övervägde nästan om jag inte skulle hoppa av samtidigt, låtsas vara marknadsundersökare och fråga henne om det hänt henne något sensationellt på sistone? Jag gjorde inte det, jag kände att det skulle bli svårt att hinna till mitt eget jobb i rätt tid isåfall.

Men jag grämer mig fortfarande över att jag missade världens nyhet idag. Katten också.