Idag har jag kokat kalops av högrev. Vill man ta på sig martyrrollen och man har en publik för detta som inte är så slängd i köket, kan man hävda att man har stått hela eftermiddagen och arbetat med kalopsen. SÅÅÅÅ jobbigt är det att göra denna maträtt.
Att man har stått där för att man har gjort andra saker, för att man fastnade i ett spännande teveprogram eller för att man bara ville sitta där och läsa tidningen från pärm till pärm i lugn och ro hör inte hit.
Spisen har en del att göra när man kokar kalops, men själv behöver man inte vara där annat än någon gång då och då för att röra runt lite och eventuellt späda lite med vatten.
Från start till mål tar det sisådär ett par-tre timmar. Många husmorspoäng.
Imorgon skall vi äta soppa som tillagas genom att jag öppnar en burk, häller över innehållet i en skål och mikrar densamma i 5 minuter. Om jag vill kan jag stanna kvar i köket under tiden.
Jag är lite insatt i det där med yin och yan, svart och vitt, gott och ont och mörker i relation till ljus och har på alldeles egen hand räknat ut att om jag lagar kalops idag och värmer soppa imorgon så åstadkommer jag en alldeles utmärkt balans i mitt eget kosmos.
Får ni inte ihop resonemanget så kan ni kolla med Thomas di Leva. Han kan nog förklara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar