Ibland ser manpå teve machomän som försöker hålla sig kvar så länge som möjligt på en vild tjur eller en lika vild och oinriden häst. När grinden öppnas sitter de som regel kvar i några sekunder, därefter är de förbundna med djuret endast via en hand om tygeln. Resten av kroppen svävar i luften med avbrott för kraftiga dunsar, inledningsvis på kreaturets rygg, därefter bland sågspånen. Har de tur har de vid det laget tappat greppet om tygeln. Det kan bli väldigt konstiga vinklar på handleden och armen annars.
Idag när jag åkte bussen hem var vår buss för ett ögonblick instängd med andra bussar framför och bakom och icke väjande bilister i sidled. Avgångstiden passerades men vi satt där vi satt.
Det tyckte inte busschauffören om.
När vi väl kom loss tryckte han plattan i mattan och vi formligen flög fram. I minst tio meter. Därefter kom ett rödljus. Tvärnit. Efter en stund blev det grönt och vi gjorde från 0 till 50 på 1 ½ sekund. Fem sekunder senare kom nästa rödljus. Tvärnit.
I den ordningen tog vi oss ut ur stan och vid ett tillfälle, när jag tittade mig runt i bussen, satt ingen av oss på något säte. Alla passagerare hade håren flygande bakom sig, de hängde i bälten, stänger eller i sätet framför och ingen hade någon kontakt med någon slags fast materia annat än möjligen medelst den ena handen.
Skillnaden mellan oss och ett gäng professionella rodeoriders var bara kläderna. Ingen av oss hade chaps eller cowboy-hatt.
Detta hände sig för två timmar sedan. Jag har fortfarande sviter av åksjuka.
Och i fortsättningen skall jag inte försöka läsa City om jag inte sitter på sätet med åtminstone ena skinkan. #Learning by doing
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar