Veckodagar

Förra veckan började arbetsveckan på en tisdag. Det kändes fint med en fyradagarsvecka som omväxling mot de vanliga fem. Faktum är att det kändes så bra att jag tänkte ta upp det som ett alternativ för det kommande året med chefen. Jag kände att jag verkligen skulle kunna ge järnet under fyra dagar om jag sedan fick vara ledig tre. Det var mitt främsta argument som jag skulle föredra för honom. När han kom tillbaka, vill säga, han hade semester under fyradagarsveckan.

Jag hade trott att jag skulle vara ensam på kontoret dessa mellandagar, och i lugn och ro få äta upp resterande bjudgodis och pepparkakor som stod på fikabordet, men märkligt nog var det fullt av folk som jobbade. Kommunen är full av arbetsmyror, den saken är klar.

Jag kämpade mig igenom första dagen efter helgen med tappert mod. Trött intill gråtfärdighet då jag raskt, på blotta tre lediga dagar, lyckats vända på dygnet och således bara fått ett litet fåtal timmars sömn innan klockan ringde och jag fick ta på mig reflexvästen och cykla iväg i den ständiga motvinden till kontoret.

Det var tungt, hela dagen. När klockan var 16.15, dvs. en kvart senare än nödvändigt, reste jag upp mig, sköt in stolen under skrivbordet och hjulade ut mot friheten. Alla mina kollegor jobbade kvar och jag konstaterade att de verkligen verkade ha slarvat över sina uppdrag under året eftersom de bevisligen inte var klara när räkenskapens stund hade kommit. Själv var jag helt färdig.

Jag reflekterade lite över det märkliga i att även receptionens personal jobbade över, men det ska ju inte jag lägga mig i om de vill ha telefonerna öppna extra länge. Det var ingen som helst trängsel i personalentrén och jag fick fri lejd till cykeln varpå jag cyklade hem.

Hemma lagade jag middag i lugn och ro, pratade med barnen och tittade slutligen på nyheter med väder senare på kvällen. Vädret intresserar mig något, i synnerhet vindstyrkorna. Det är jättejobbigt att cykla i motvind och roligt att få glädja sig i förväg om det någon dag skulle se ut att bli vindstilla.

På väderprognosen pratades det friskt om onsdagsvädret och jag kommenterade till dottern det usla i att bara så där hoppa över tisdagen. Gud vet om jag levde på onsdagen, så långt fram i tiden har man ju ingen kontroll, men att jag skulle överleva natten, det höll jag för tämligen troligt.

Dottern höll med.

Och sen tänkte vi båda efter. Och kom på att det VAR tisdag. Redan. På måndagen hade det ju varit annandag.

Det nästa som slog mig är att vi jobbar till 16 på måndagar, onsdagar och torsdagar. Fredagar slutar vi 15.30 och tisdagar slutar vi klockan 18. Tråkigt nog. För mig i synnerhet, för jag hade ju gått hem nästan två timmar för tidigt.

Ångest.

Men kanske hade ingen märkt det?

Det hade man. Facebook vimlade av frågor om jag hade planerad tidig hemgång eller vad det berodde på att jag ställde in tofflorna två timmar innan resten av kommunen stängde?

Sedan dess har det inte gått en arbetsdag utan att någon har stannat till utanför mitt kontorsrum och förvånat konstaterat att "Nämen, är du kvar FORTFARANDE? Det är ju snart lunchdags?"

Alla är inte snälla mot mig alltid.

Idag är det tisdag igen. Jag gick inte hem en minut för tidigt. Ha!