Ginger Rogers

För en tid sedan tittade jag på foton från förra årets sommarsemester. Jag hade bikini på mig och jag studerade noggrant hur jag såg ut i denna. Sedan tog jag av mig kläderna och jämförde fotona med dagens version av Mimmi. Stora skillnader. Med betoning på stora.

Detta chockade mig till apati. Under en längre period började jag alla dagarna med ångest över att jag gått upp i vikt och med starka löften om att nu var det slut med choklad och glass på kvällarna. Märkligt nog gick denna ångest över till kvällen, varpå jag med gott humör och samvete åt choklad och glass. Nästa morgon var ångesten ett faktum igen. Detta var kul ett tag men sen blev det tjatigt, och i förra veckan gick jag iväg och köpte ett träningskort på det lokala gymet. Sen gick jag hem och väntade på att kilona skulle rasa.

Inget hände.

På något sätt gick det upp för mig att det inte räckte med kortet, man var tvungen att byta om och sätta sig i fysisk ansträngning också, för att något skulle hända. Ständigt dessa missräkningar.

I torsdags bokade jag därför glatt in mig på ett zumbapass som skulle ägar r um igår morse (söndag) klockan 9.  Det kändes både rätt och bra i torsdags men jag hade en aningen annan uppfattning klockan 8.30 igår. Då jag är mycket plikttrogen med inslag av snål smålänning, så gav jag mig emellertid av mot träningsanläggningen.

Jag gillar inte gympa, inte spinning och inte cirkelträning. Däremot gillar jag dans och då zumba lär vara någon slags blandning av både salsa, samba och merengue kändes det som om jag skulle kunna lura mig själv att det hela var kul med det pågick. Hur svårt kunde det vara, dessutom? Jag skulle förmodligen äga dansgolvet.

Salen äntrades med stora förhoppningar. Dessa hade vid 9.10 grusats och jag satt vid det laget och flämtade med huvudet mellan knäna för att försöka låta bli att antingen kräka, svimma eller både och. Att jag hade glömt glasögonen hemma var en ren välgärning. Det lilla jag såg av mig själv och dansledaren i spegeln gjorde att jag förstod att det vi höll på med var ungefär så likt vartannat som om Fred Astaire och John Cleese hade kört en Tango.

Med mig i rollen som John Cleese.

Jag var helt urlakad när passet var över och kände mig lite osäker på om jag verkligen skulle bli antagen till Let's dance till nästa omgång. Dess bättre var denna osäkerhet släkt med min känsla för choklad och när jag vaknade imorse hade hoppet återvänt. Jag anmälde mig raskt till dagens träningsform Sh'bam, också det något dansinspirerat.

Ny ledare, ny musik, nya rörelser jämfört med zumban, lika skitjobbigt.

Detta har gett mig två insikter, vilka jag härmed generöst delar med mig av:

Dagens skröna: "Har man börjat träna kan man aldrig sluta, det blir som ett gift." Jo, pyttsan. Eller hur.
Dagens vetenskapliga sanning: "Har man slutat träna kan man aldrig börja." Åtminstone inte utan stor vånda och smärta. Och illamående medan det pågår.
 
Imorgon bitti kanske jag anmäler mig till jazzdans, jag får se.