tisdag 17 juli 2012

Inga fem kilon

Jag är en kjol- respektive klänningsmänniska. Året runt är jag det. På sommaren är jag barbent, på vintern bär jag täckande produkter av olika tjocklek längs benen, beroende på hur kallt det är. Är det jättekallt har jag dubbla lager täckande produkter. Det funkar utmärkt.

Faktum är att konceptet funkar bättre på vintern än på sommaren. På sommaren är det nämligen tänkt att det ska vara varmt och soligt och då är det fint att vifta på de brunbrända benen under flärdfulla kjolar. Det finns inget modehus som hittills har kombinerat vita spetskjolar med tjocka kalasbyxor för sommarmodet, men frågan är om det inte är läge att göra det snart. Idag hade vi blott fyra grader varmare än vad vi hade på julafton, och även om jag inte är bra på att räkna så kan jag utan större möda komma fram till att någon ovan där har gjort fel.

Imorse gav jag upp kjol- och klänningskonceptet och hoppade i jeansen. Eller hoppade och hoppade. Jag kämpade på mig jeansen. Under flera veckor har jag underlåtit att överkonsumera choklad och kakor. Vid festliga tillfällen (max fem kvällar i veckan) har jag ätit lite glass, men inte alls i de mängder jag brukar göra. Och kakor är så gott som uteslutna ur dieten. Inte helt, men så gott som. Man ska akta sig för att bli fanatisk.

Sammantaget hade man kunnat förvänta sig att jag skulle gått ned åtminstone fem kilo på detta. När någon i något dietprogram på tv slutar dricka Coca Cola förlorar de minst tio kilo på en vecka.

Av jeanskampen att döma har jag inte gått ned ett gram. De var lika bökiga att få på som vanligt.

Jag har tänkt på detta ett tag och kommit på att allt nog är elbilens fel. Sedan den kom in i mitt liv är det mycket enklare att ta bilen än att ta cykeln. Miljöpåverkan är ungefär densamma. Möjligen att cykeln skräpar ned mer.

Istället för att flitigt cykla till och från jobbet och ibland via Willys på hemvägen och ibland med en last av 50 kg blomjord på pakethållaren, så har jag tagit den lilla söta bilen. Min träningseffekt är minimal. Då bilen till på köpet är en automatare behöver jag nästan inte göra något alls mer än att gasa och motorbromsa. Rent undantagsvis använder jag bromspedalen, men då jag har upptäckt att den lilla söta laddar sig själv under motorbromsandet har jag blivit en pain in the butt för alla övriga trafikanter eftersom allt i mitt liv är en tävling. Nu tävlar jag om att inte röra bromsen alls, helst, utan att motorbromsa mig fram till korsningar, rondeller, rödljus och p-platser. Ibland går det väldigt långsamt den sista biten. Vid något tillfälle har jag nästan fått gå ut och putta bilen.

På måndag skiljs vi åt. Då har jag en och en halv vecka på mig att tappa de fem kilona innan jag har semester. Det kan gå. I värsta fall får jag börja putta min vanliga bil framför mig till jobbet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar