Den senaste veckan har jag dels jobbat längre dagar än vanligt, dels på annan plats längre från hemmet än vanligt. Utöver det har jag tackat ja middagsinviter, jag har själv bjudit hem gäster på middag vid mer än ett tillfälle, jag har lyssnat på sommarrockfestival och samtidigt har sonen välkomnat fyra tjejkompisar som ska ges mat och husrum över helgen. Och för att riktigt röra till det erbjöd jag mig köra en vän till tåget för vidare befordran till varmare kontinenter. Klockan fyra på morgonen. Detta hände sig igår, en av de långa arbetsdagarna med påföljande middagsinbjudan.
Och där någonstans kände jag att det började bli för mycket. Jag satt i soffan efter middagen och upptäckte att jag berättade samma sak om och om igen. Ett första tecken på Alzheimers, det vet jag, men jag hade vid det laget varit vaken i nästan ett dygn och kände att jag kanske var ursäktad om jag sluddrade och tjatade.
Idag sov jag till klockan 09.30. Det har aldrig hänt tidigare.
Imorgon ska jag och väninnorna klippa min tujahäck, detta årliga heldagsevent. Och då vill det till att jag inte är trött. Inte de andra heller, för den delen. Vi har tre samtidiga elektriska häcksaxar i luften och alla uppskattar om vi alla vet vad vi gör.
Ingen har Marie Fredriksson-kort hår. Ingen vill heller ha det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar