Procentuellt sett gick det bra

I helgen var jag och barnen en liten runda till Blekinge för att hälsa på barnens mormor. Sträckan hem skulle dottern övningsköra. Jag försökte se lugn och samlad ut inför detta evenemang, jag vet genom yrket att stress och hysteri gärna smittar av sig och det är inte alls bra om den smittar ned någon som sitter med några ton fordon under högerfoten. Särskilt inte när man själv sitter i detta fordon.

Det gick ganska bra, jag tycker jag skötte mig förträffligt i stort sett hela tiden. Det vara bara när vi höll på att missa en avfart trots att det blinkades höger samt när dottern, för att vara effektiv och spara tid, gav sig på att köra om på fel sida av ett fordon, som jag kände mig föranledd att höja rösten något. Och då bara för att vara tydlig och klar med reglerna. Inte för att jag var rädd på något sätt.

När vi kommit ungefär halvvägs noterade dottern att jag, i ovannämnda och andra kritiska stunder, tenderade ta ett stadigt tag i armstödet i dörren,  i synnerligen kritiska stunder höll jag till och med i mig med båda händerna i armstödet, och hon frågade intresserat på vilket sätt jag trodde det skulle rädda mig vid en krock.
Svårbesvarad fråga. Allt tekniskt går inte att förklara.

Hela färden, drygt 20 mil, gick bra. Tills vi kom in i villaområdet. På långt håll fick dottern syn på en mötande cyklist som kom från det lokala närlivset. Han var så pass långt borta att han i princip fortfarande stod i kassan och höll på att betala när hon fick syn på honom. Av någon plötsligt påkommen artighet frågade hon mig om hon skulle vänta med att svänga vänster tills han betalat klart, tagit sina varor, hoppat upp på cykeln och cyklat de 200 meter som behövdes för att passera oss.
 
Det tyckte jag verkade onödigt. Jag hade nog valt att svänga vänster redan innan. Det sa jag. På något sätt väckte det osäkerhet och behov av inre överläggningar. När de var klara svängde hon vänster. Dessvärre hade cyklisten då bara tio meter kvar till skärningspunkten mellan oss och sitt framhjul och han såg lite förvånad ut när vi tog sats.
 
Även dottern kände att det blev lite snävt med tid och plats varpå hon gasade på lite extra. Plötsligt hade vi bara markkontakt med de två vänsterhjulen, som en yster fåle skuttade vi upp och avlade ett besök på trottoaren och dessutom fick hon igång vindrutetorkarna på högsta effekt. Vilket verkligen gav effekt då detta var årets hittills enda dag med uppehållsväder.
 
Man ser fortfarande mina nagelmärken i bildörren. Och cyklisten handlar nog sina varor på nätet framöver.
 
Men procentuellt sett gick det bra.