Jag har läst ut en bok vid namn "Fortfarande Alice" skriven av Lisa Genova. Den handlar om en Harvard-professor, Alice, som vid 50 års ålder får diagnosen Alzheimers. Inledningsvis tappade hon ett ord här och där när hon höll föredrag, hon kunde plötsligt inte hitta hem och hon kunde inte alltid reda ut vilken dag det var och vilket möte hon skulle på. När hon gick på fest hälsade hon på samma personer flera gånger eftersom hon glömt att hon redan träffat dem.
Allt detta stämmer in på mig. Vilket känns lite oroväckande.
Det tröstar mig dock att jag har haft dessa symptom i 15 år, d v s ungefär lika länge som han där uppe gav mig i uppdrag att göra karriär samtidigt som den helige anden hade passerat förbi och försett mig med två små barn. Alice gick från mina symptom till raka vägen in i dimman på ett år eller så.
Jag intalar mig därför att när jag går i pension, och således varken skall hålla yrkesmässiga saker i huvudet eller behöver ta hand om mina barn (som då är mellan 30 och 40 år och sannolikt kan ta hand om sig själv eller har skaffat annan hjälp) kommer att gå en ny vår till mötes. Då, äntligen, kommer jag att veta vad jag gjorde i helgen, hur jag tar mig hem oavsett om jag kommer från Malmö- eller Trelleborgshållet och kanske kan jag till och med glädja mina barn med att känna igen dem när vi möts.
Det skall bli härligt att få briljera!
(Läs gärna boken, den ger en bra bild av hur det är att successivt tappa greppet om minnet. Om inte annat ifall ni hamnar i perioder av stor stress någon gång. Då kan man hamna i något liknande. Vet jag.)
Den mest skrämmande varianten av förvirring måste vara när man finner sig stående i köket med en tom blick utan en aning om vad man skulle göra. Fullständigt övertygad om att man är i rätt rum, men ärendet..... borta! Det är bara att gå tillbaka till var man nu var alldeles innan, (i tanken) repetera det man gjorde, förhoppningsvis komma på i vilket syfte köket skulle bevistas, åter skynda sig ut i köket och göra det som man skulle. Två försök för att uppnå en önskan, 50% är inte det sämsta.
SvaraRaderaJa, herregud, det är på det viset jag håller mig normalviktig. Ibland har jag en idé men medan jag är på väg att utföra den får jag en idé till och finner mig så småningom ståendes var som helst i huset utan den minsta aning om vilken av mina två (eller flera) goda idéer jag var på väg att utföra just där. Om ens någon. Ibland blr jag stående på vägen fram till aktuellt rum för att jag känner misstänksamhet över vart jag är på väg.
SvaraRaderaImorse hann jag glömma en annan detalj. Jag skulle jag koka upp vatten i vattenkokaren för att, när det kokat upp, hälla det i en kastrull med broccoli för broccolisoppstillverkning. (Inget jag brukar äta till frukost utan mer ett uttryck för middagsförberedelser i god tid.)
Nåväl, jag häller upp vatten i vattenkokaren, mäter noggrant så att det inte blir för mycket vatten (rinnig soppa) och när mängden är rätt häller jag ut allt i kastrullen. Och är nöjd i flera sekunder tills jag började fundera på varför jag använde vattenkokaren som måttverktyg. Det borde ha funnits en anledning till det.
Det gjorde det, kom jag på.