Naturen ger och naturen tar

För en tid sedan berättade en väninna bosatt i Trelleborg att hon mitt framför fötterna under en stillsam promenad på den egna tomten plötsligt fick en fisk landandes. Trelleborg är förvisso en kuststad men väninnan bor ingalunda direkt i vattenbrynet så den omedelbara förklaringen i form av ystert hopp av livsglad lax kunde inte tillämpas.

Vi tolkade det som en skänk från ovan, fisken var knappt död, och den tillagades därför efter konstens alla regler och blev mat till flera personer. (Detta kändes bekant på något sätt men vi kunde inte riktigt placera det.)

Igår hände något liknande. Den här gången på den vellingska landsbygden, långt ifrån vattnet. En annan väninna frukosterade i högönsklig välmåga ute på sin terass denna soliga fredagsmorgon. Dumt nog lade hon ifrån sig sin färdigbredda macka för ett ögonblick för att beundra utsikten och sippa lite på sitt kaffe. En fågel av något slag cirklade över, såg mackan, tyckte den såg tilltalande och satte helt enkelt klorna i den. Mackan försvann.

Detta var en liten aning märkligt, tyckte väninnan, varpå hon bredde sig en ny macka. Så där långt ute på landet är man fallen åt det praktiska och hänger inte upp sig på saker och ting i någon större utsträckning.

Ännu lite märkligare blev det en stund senare när hon fick samma macka i huvudet. Fågeln, oklart vilken sort, hade av oklar anledning känt sig föranledd att lämna tillbaka det han tidigare korpat åt sig. Dåligt samvete eller ett pålägg som lämnade övrigt att önska, får vara osagt.

Naturen ger och naturen tar. Vackert på något sätt.