Skulle överraska barnen med platteve i köket när de kom hem från sportlovet. Köpte en 32" och väggfäste på Mediamarkt. Frågade om det var lätt att sätta upp detta? - Ohja, jättelätt. Kunde jag göra det själv? - Jaadå, inga problem, man sätter upp fästet, skruvar fast teven, klart! Jättelätt.
Körde hem och plockade fram alla delarna till väggfästet. Många delar. Ikeas monteringsbilder framstod som tydligheten själv. Fick ta fram läsglasögonen. Kunde ändå inte avgöra vad teckningarna föreställde. Lade allt åt sidan. Ville ge upp. Var ledsen.
Steg upp tidigt på lördagsmorgonen, tog med mig läsglasögonen och försökte igen. Struntade i monteringsanvisningarna och gick på kvinnlig intution. Vinnande koncept.
Sex expanderpluggar senare satt väggfästet uppe och jag packade fram teven. Läste manualen. "En person håller teven, den andra skruvar i skruvarna C från väggfästet och in i tevens baksida."
Tittade mig omkring. Räknade antalet personer. En.
Ville ge upp. Var ledsen.
Tog av mig läsglasögonen och tänkte efter. Drog fram köksbordet under väggfästet. Mätte avståndet mellan bordet och den plats den ena personen skulle hållit teven för att hålen skulle komma jäms med varandra. 42,5 cm.
Började leta efter saker som var 42,5 cm. Gick omkring i huset och mätte stolar, pallar och hurtsar. Lade till slut kartongen som teven legat i på bordet. Lade en picknickkorg i rotting ovanpå. Ställde teven överst. Tada! 42,5 cm! Mitt för hålen på väggfästet!
Skruvade fast. Drog 15 m antennkabel. Borrade mig genom två väggar med sån där borr som ser ut som änden på en pil. Satte upp kabelkanaler. Gömde kabeln. Ställde in alla kanalerna på teven. Två gånger. Blev fel första gången.
Klar!
Ska åka förbi säljaren på Mediamarkt och diskutera ordet jättelätt.
lördag 2 mars 2013
tisdag 24 juli 2012
Elbilen och jag har separerat
Igår fick jag med sorg i hjärtat skiljas från min lilla elbil som Eon låtit mig testköra under tre veckor. Förälskelsen hann under den tiden förvandlas till stabil kärlek, där jag insåg partnerns fel och brister men tyckte om honom ändå.
Fördelarna var flera:
- Den var tystgående
- Oehört lättkörd
- Energisnål
- Den laddade dessutom sig själv. Vid något tillfälle hade jag mer energi kvar när jag slutade köra än vad jag hade när jag började. Det har aldrig hänt med min gasbil.
Nackdelarna var också flera:
- Det är lite lite att bara kunna köra 6 mil på en laddning. Jag hann bli nervös vid ett flertal tillfällen där motvind och kyla gjorde att den drog mer energi än vad jag räknat med. Vid något tillfälle övervägde jag att släcka ned belysningen för att se om det skulle innebära att jag verkligen skulle nå hemmet innan allt var slut. (Jag gjorde inte det, dock. Jag är säkerhetschef, remember.)
- Den var vindkänslig. Bor man i Skåne går det inte att undvika åkrar och slätter med fri sikt i princip från Malmö till Kristianstad och tillhörande konstant styv kuling. Kom denna styva kuling från sidan ville lilla elbilen svaja. Kom det rakt framifrån försvann det energi ur batteriet som lördagsgodis i en fembarnsfamilj.
- Vid något tillfälle, när jag haft den lille på laddning hela natten, hade den inte laddat trots att Chargelampan lyst. Oklart varför. Detta stökade onekligen till det med tanke på att jag inte stigit upp klockan fyra för att säkerställa att jag skulle kunna köra klockan 7. Någon reservdunk energi finns inte tillgängligt. Jag fick ta min vanliga bil.
- Jag laddade den hemma på kvällarna och körde jag något ärende i tjänsten så fick jag ladda den på jobbet. Mer pyssel än att tanka en gång i veckan på en bensinmack, men hanterbart.
Sammanfattning
Kan jag köpa en elbil? Nej, det kan jag inte. Jag har ett visst behov av att kunna köra längre sträckor än 6 mil i taget ibland. Vid något tillfälle i mitt liv har jag arbetat 3,5 mil hemifrån, och jag hade inte kunnat pendla med elbilen den sträckan med mindre än att arbetsgivaren gav mig möjlighet att ladda på arbetsplatsen.
Hade jag däremot varit mamma i en kärnfamilj med mindre barn som skulle skjutsas till skola, dagis, träning och kompisar hade bilen varit ett utmärkt sällskap. Som andrabil. Jag hade inte kunnat köra till Helsingborg på fotbollscup. Åtminstone inte om mitt barn skulle kunna springa ut på planen samtidigt som de andra barnen i laget.
Jag funderar emellertid på möjligheten till någon form av självförsörjning. Solceller på biltaket, till exempel? Skulle inte det kunna vara något?
Men om utvecklingen medger att man kan köra åtminstone 20-25 mil per laddning, om priserna på själva elbilen är jämförbara med vanliga bilar och om den kan ladda sig själv med hjälp av t ex solenergi, ja, då är jag förste man framme vid kassan och viftar med plånboken.
För den var härlig att köra...
tisdag 17 juli 2012
Inga fem kilon
Jag är en kjol- respektive klänningsmänniska. Året runt är jag det. På sommaren är jag barbent, på vintern bär jag täckande produkter av olika tjocklek längs benen, beroende på hur kallt det är. Är det jättekallt har jag dubbla lager täckande produkter. Det funkar utmärkt.
Faktum är att konceptet funkar bättre på vintern än på sommaren. På sommaren är det nämligen tänkt att det ska vara varmt och soligt och då är det fint att vifta på de brunbrända benen under flärdfulla kjolar. Det finns inget modehus som hittills har kombinerat vita spetskjolar med tjocka kalasbyxor för sommarmodet, men frågan är om det inte är läge att göra det snart. Idag hade vi blott fyra grader varmare än vad vi hade på julafton, och även om jag inte är bra på att räkna så kan jag utan större möda komma fram till att någon ovan där har gjort fel.
Imorse gav jag upp kjol- och klänningskonceptet och hoppade i jeansen. Eller hoppade och hoppade. Jag kämpade på mig jeansen. Under flera veckor har jag underlåtit att överkonsumera choklad och kakor. Vid festliga tillfällen (max fem kvällar i veckan) har jag ätit lite glass, men inte alls i de mängder jag brukar göra. Och kakor är så gott som uteslutna ur dieten. Inte helt, men så gott som. Man ska akta sig för att bli fanatisk.
Sammantaget hade man kunnat förvänta sig att jag skulle gått ned åtminstone fem kilo på detta. När någon i något dietprogram på tv slutar dricka Coca Cola förlorar de minst tio kilo på en vecka.
Av jeanskampen att döma har jag inte gått ned ett gram. De var lika bökiga att få på som vanligt.
Jag har tänkt på detta ett tag och kommit på att allt nog är elbilens fel. Sedan den kom in i mitt liv är det mycket enklare att ta bilen än att ta cykeln. Miljöpåverkan är ungefär densamma. Möjligen att cykeln skräpar ned mer.
Istället för att flitigt cykla till och från jobbet och ibland via Willys på hemvägen och ibland med en last av 50 kg blomjord på pakethållaren, så har jag tagit den lilla söta bilen. Min träningseffekt är minimal. Då bilen till på köpet är en automatare behöver jag nästan inte göra något alls mer än att gasa och motorbromsa. Rent undantagsvis använder jag bromspedalen, men då jag har upptäckt att den lilla söta laddar sig själv under motorbromsandet har jag blivit en pain in the butt för alla övriga trafikanter eftersom allt i mitt liv är en tävling. Nu tävlar jag om att inte röra bromsen alls, helst, utan att motorbromsa mig fram till korsningar, rondeller, rödljus och p-platser. Ibland går det väldigt långsamt den sista biten. Vid något tillfälle har jag nästan fått gå ut och putta bilen.
På måndag skiljs vi åt. Då har jag en och en halv vecka på mig att tappa de fem kilona innan jag har semester. Det kan gå. I värsta fall får jag börja putta min vanliga bil framför mig till jobbet.
Faktum är att konceptet funkar bättre på vintern än på sommaren. På sommaren är det nämligen tänkt att det ska vara varmt och soligt och då är det fint att vifta på de brunbrända benen under flärdfulla kjolar. Det finns inget modehus som hittills har kombinerat vita spetskjolar med tjocka kalasbyxor för sommarmodet, men frågan är om det inte är läge att göra det snart. Idag hade vi blott fyra grader varmare än vad vi hade på julafton, och även om jag inte är bra på att räkna så kan jag utan större möda komma fram till att någon ovan där har gjort fel.
Imorse gav jag upp kjol- och klänningskonceptet och hoppade i jeansen. Eller hoppade och hoppade. Jag kämpade på mig jeansen. Under flera veckor har jag underlåtit att överkonsumera choklad och kakor. Vid festliga tillfällen (max fem kvällar i veckan) har jag ätit lite glass, men inte alls i de mängder jag brukar göra. Och kakor är så gott som uteslutna ur dieten. Inte helt, men så gott som. Man ska akta sig för att bli fanatisk.
Sammantaget hade man kunnat förvänta sig att jag skulle gått ned åtminstone fem kilo på detta. När någon i något dietprogram på tv slutar dricka Coca Cola förlorar de minst tio kilo på en vecka.
Av jeanskampen att döma har jag inte gått ned ett gram. De var lika bökiga att få på som vanligt.
Jag har tänkt på detta ett tag och kommit på att allt nog är elbilens fel. Sedan den kom in i mitt liv är det mycket enklare att ta bilen än att ta cykeln. Miljöpåverkan är ungefär densamma. Möjligen att cykeln skräpar ned mer.
Istället för att flitigt cykla till och från jobbet och ibland via Willys på hemvägen och ibland med en last av 50 kg blomjord på pakethållaren, så har jag tagit den lilla söta bilen. Min träningseffekt är minimal. Då bilen till på köpet är en automatare behöver jag nästan inte göra något alls mer än att gasa och motorbromsa. Rent undantagsvis använder jag bromspedalen, men då jag har upptäckt att den lilla söta laddar sig själv under motorbromsandet har jag blivit en pain in the butt för alla övriga trafikanter eftersom allt i mitt liv är en tävling. Nu tävlar jag om att inte röra bromsen alls, helst, utan att motorbromsa mig fram till korsningar, rondeller, rödljus och p-platser. Ibland går det väldigt långsamt den sista biten. Vid något tillfälle har jag nästan fått gå ut och putta bilen.
På måndag skiljs vi åt. Då har jag en och en halv vecka på mig att tappa de fem kilona innan jag har semester. Det kan gå. I värsta fall får jag börja putta min vanliga bil framför mig till jobbet.
lördag 14 juli 2012
Tre samtidiga häcksaxar
Den senaste veckan har jag dels jobbat längre dagar än vanligt, dels på annan plats längre från hemmet än vanligt. Utöver det har jag tackat ja middagsinviter, jag har själv bjudit hem gäster på middag vid mer än ett tillfälle, jag har lyssnat på sommarrockfestival och samtidigt har sonen välkomnat fyra tjejkompisar som ska ges mat och husrum över helgen. Och för att riktigt röra till det erbjöd jag mig köra en vän till tåget för vidare befordran till varmare kontinenter. Klockan fyra på morgonen. Detta hände sig igår, en av de långa arbetsdagarna med påföljande middagsinbjudan.
Och där någonstans kände jag att det började bli för mycket. Jag satt i soffan efter middagen och upptäckte att jag berättade samma sak om och om igen. Ett första tecken på Alzheimers, det vet jag, men jag hade vid det laget varit vaken i nästan ett dygn och kände att jag kanske var ursäktad om jag sluddrade och tjatade.
Idag sov jag till klockan 09.30. Det har aldrig hänt tidigare.
Imorgon ska jag och väninnorna klippa min tujahäck, detta årliga heldagsevent. Och då vill det till att jag inte är trött. Inte de andra heller, för den delen. Vi har tre samtidiga elektriska häcksaxar i luften och alla uppskattar om vi alla vet vad vi gör.
Ingen har Marie Fredriksson-kort hår. Ingen vill heller ha det.
Och där någonstans kände jag att det började bli för mycket. Jag satt i soffan efter middagen och upptäckte att jag berättade samma sak om och om igen. Ett första tecken på Alzheimers, det vet jag, men jag hade vid det laget varit vaken i nästan ett dygn och kände att jag kanske var ursäktad om jag sluddrade och tjatade.
Idag sov jag till klockan 09.30. Det har aldrig hänt tidigare.
Imorgon ska jag och väninnorna klippa min tujahäck, detta årliga heldagsevent. Och då vill det till att jag inte är trött. Inte de andra heller, för den delen. Vi har tre samtidiga elektriska häcksaxar i luften och alla uppskattar om vi alla vet vad vi gör.
Ingen har Marie Fredriksson-kort hår. Ingen vill heller ha det.
tisdag 10 juli 2012
Värme tar energi
I min roll som säkerhetschef ingår det att se till att kommuninvånarna känner sig trygga. En av anledningarna till otrygghet är berusade människor, i synnerhet ungdomar, eftersom dessa plägar kräka och ta sönder lite överallt. Det tycker ingen nykter person om.
För att stävja detta trummar jag ihop så många kloka vuxna jag kan vid de kvällar som det är nattklubb i kommunen för 16-åringar och uppåt och sen befinner vi oss dels på bussarna, dels utanför klubben för att dämpa, trygga tillvaron och ringa hem till de som behöver hämtas.
Igår fick elbilen följa med på detta uppdrag. Det tror jag den tyckte var roligt. Jag tyckte också det var kul, frånsett det faktum att det är drygt två mil till nattklubben och lika långt hem igen, och jag ville vara säker på att komma fram och tillbaka med bilens hjälp. Till saken hör att det var synnerligen blåsigt (som vanligt i Skåne) och kallt (som vanligt i Sverige på sommaren) och dessutom regnade det (som vanligt när som mest svenskar har semester). Lite värme, lite vindrutetorkare, lite allt möjligt, var bekvämt att ha.
När man har laddat bilen i uttaget i väggen har man som mest 11 mils körning framför sig, beroende på hur fort man kör, hur ofta man motorbromsar, om det är uppförsbackar, motvind och hur högt man spelar på stereon. Bilen beräknar fint hur mycket man har energi kvar att köra beroende på vilka rattar man rattat på, och när jag körde ned till nattklubben formligen visslade siffrorna förbi på displayen. Det såg ut ungefär som en Kenodragning.
Sånt kan göra en nervös, särskilt om man har lite anlag för kontrollbehov. Jag hade inget dieselaggregat med mig och skulle inte kunna ladda om behovet skulle uppstå.
Jag kom ned, och när jag skulle köra hem stängde jag noga av allt. Det enda jag lät vara på var belysningen, den är det ju lag på. Ingen stereo (oklart hur mycket den uppoffringen gjorde), ingen värme, ingenting.
Genom att blåsa i händerna och göra åkarbrasor, kom jag hem på mindre förbrukning än när jag körde ned. Delvis beroende på att jag den här vägen hade medvind.
Men sammantaget är detta en av nackdelarna med elbil. Jag tycker om att ha det varmt. Och jag avskyr att vara nervös över att få behov av att köra en viss runda men inte riktigt kunna för att jag inte kan ladda bilen någonstans.
I övrigt håller kärleken i sig.
För att stävja detta trummar jag ihop så många kloka vuxna jag kan vid de kvällar som det är nattklubb i kommunen för 16-åringar och uppåt och sen befinner vi oss dels på bussarna, dels utanför klubben för att dämpa, trygga tillvaron och ringa hem till de som behöver hämtas.
Igår fick elbilen följa med på detta uppdrag. Det tror jag den tyckte var roligt. Jag tyckte också det var kul, frånsett det faktum att det är drygt två mil till nattklubben och lika långt hem igen, och jag ville vara säker på att komma fram och tillbaka med bilens hjälp. Till saken hör att det var synnerligen blåsigt (som vanligt i Skåne) och kallt (som vanligt i Sverige på sommaren) och dessutom regnade det (som vanligt när som mest svenskar har semester). Lite värme, lite vindrutetorkare, lite allt möjligt, var bekvämt att ha.
När man har laddat bilen i uttaget i väggen har man som mest 11 mils körning framför sig, beroende på hur fort man kör, hur ofta man motorbromsar, om det är uppförsbackar, motvind och hur högt man spelar på stereon. Bilen beräknar fint hur mycket man har energi kvar att köra beroende på vilka rattar man rattat på, och när jag körde ned till nattklubben formligen visslade siffrorna förbi på displayen. Det såg ut ungefär som en Kenodragning.
Sånt kan göra en nervös, särskilt om man har lite anlag för kontrollbehov. Jag hade inget dieselaggregat med mig och skulle inte kunna ladda om behovet skulle uppstå.
Jag kom ned, och när jag skulle köra hem stängde jag noga av allt. Det enda jag lät vara på var belysningen, den är det ju lag på. Ingen stereo (oklart hur mycket den uppoffringen gjorde), ingen värme, ingenting.
Genom att blåsa i händerna och göra åkarbrasor, kom jag hem på mindre förbrukning än när jag körde ned. Delvis beroende på att jag den här vägen hade medvind.
Men sammantaget är detta en av nackdelarna med elbil. Jag tycker om att ha det varmt. Och jag avskyr att vara nervös över att få behov av att köra en viss runda men inte riktigt kunna för att jag inte kan ladda bilen någonstans.
I övrigt håller kärleken i sig.
Procentuellt sett gick det bra
I helgen var jag och barnen en liten runda till Blekinge för att hälsa på barnens mormor. Sträckan hem skulle dottern övningsköra. Jag försökte se lugn och samlad ut inför detta evenemang, jag vet genom yrket att stress och hysteri gärna smittar av sig och det är inte alls bra om den smittar ned någon som sitter med några ton fordon under högerfoten. Särskilt inte när man själv sitter i detta fordon.
Det gick ganska bra, jag tycker jag skötte mig förträffligt i stort sett hela tiden. Det vara bara när vi höll på att missa en avfart trots att det blinkades höger samt när dottern, för att vara effektiv och spara tid, gav sig på att köra om på fel sida av ett fordon, som jag kände mig föranledd att höja rösten något. Och då bara för att vara tydlig och klar med reglerna. Inte för att jag var rädd på något sätt.
När vi kommit ungefär halvvägs noterade dottern att jag, i ovannämnda och andra kritiska stunder, tenderade ta ett stadigt tag i armstödet i dörren, i synnerligen kritiska stunder höll jag till och med i mig med båda händerna i armstödet, och hon frågade intresserat på vilket sätt jag trodde det skulle rädda mig vid en krock.
Svårbesvarad fråga. Allt tekniskt går inte att förklara.
Hela färden, drygt 20 mil, gick bra. Tills vi kom in i villaområdet. På långt håll fick dottern syn på en mötande cyklist som kom från det lokala närlivset. Han var så pass långt borta att han i princip fortfarande stod i kassan och höll på att betala när hon fick syn på honom. Av någon plötsligt påkommen artighet frågade hon mig om hon skulle vänta med att svänga vänster tills han betalat klart, tagit sina varor, hoppat upp på cykeln och cyklat de 200 meter som behövdes för att passera oss.
Det tyckte jag verkade onödigt. Jag hade nog valt att svänga vänster redan innan. Det sa jag. På något sätt väckte det osäkerhet och behov av inre överläggningar. När de var klara svängde hon vänster. Dessvärre hade cyklisten då bara tio meter kvar till skärningspunkten mellan oss och sitt framhjul och han såg lite förvånad ut när vi tog sats.
Även dottern kände att det blev lite snävt med tid och plats varpå hon gasade på lite extra. Plötsligt hade vi bara markkontakt med de två vänsterhjulen, som en yster fåle skuttade vi upp och avlade ett besök på trottoaren och dessutom fick hon igång vindrutetorkarna på högsta effekt. Vilket verkligen gav effekt då detta var årets hittills enda dag med uppehållsväder.
Man ser fortfarande mina nagelmärken i bildörren. Och cyklisten handlar nog sina varor på nätet framöver.
Men procentuellt sett gick det bra.
Det gick ganska bra, jag tycker jag skötte mig förträffligt i stort sett hela tiden. Det vara bara när vi höll på att missa en avfart trots att det blinkades höger samt när dottern, för att vara effektiv och spara tid, gav sig på att köra om på fel sida av ett fordon, som jag kände mig föranledd att höja rösten något. Och då bara för att vara tydlig och klar med reglerna. Inte för att jag var rädd på något sätt.
När vi kommit ungefär halvvägs noterade dottern att jag, i ovannämnda och andra kritiska stunder, tenderade ta ett stadigt tag i armstödet i dörren, i synnerligen kritiska stunder höll jag till och med i mig med båda händerna i armstödet, och hon frågade intresserat på vilket sätt jag trodde det skulle rädda mig vid en krock.
Svårbesvarad fråga. Allt tekniskt går inte att förklara.
Hela färden, drygt 20 mil, gick bra. Tills vi kom in i villaområdet. På långt håll fick dottern syn på en mötande cyklist som kom från det lokala närlivset. Han var så pass långt borta att han i princip fortfarande stod i kassan och höll på att betala när hon fick syn på honom. Av någon plötsligt påkommen artighet frågade hon mig om hon skulle vänta med att svänga vänster tills han betalat klart, tagit sina varor, hoppat upp på cykeln och cyklat de 200 meter som behövdes för att passera oss.
Det tyckte jag verkade onödigt. Jag hade nog valt att svänga vänster redan innan. Det sa jag. På något sätt väckte det osäkerhet och behov av inre överläggningar. När de var klara svängde hon vänster. Dessvärre hade cyklisten då bara tio meter kvar till skärningspunkten mellan oss och sitt framhjul och han såg lite förvånad ut när vi tog sats.
Även dottern kände att det blev lite snävt med tid och plats varpå hon gasade på lite extra. Plötsligt hade vi bara markkontakt med de två vänsterhjulen, som en yster fåle skuttade vi upp och avlade ett besök på trottoaren och dessutom fick hon igång vindrutetorkarna på högsta effekt. Vilket verkligen gav effekt då detta var årets hittills enda dag med uppehållsväder.
Man ser fortfarande mina nagelmärken i bildörren. Och cyklisten handlar nog sina varor på nätet framöver.
Men procentuellt sett gick det bra.
torsdag 5 juli 2012
Elbil kräver gymkort. Och tvärtom.
Just "på ett eller annat sätt" är en bra beskrivning, för vid det här laget har jag prövat både Zumba och Sh'bam och ingen kan, hur positiv man än är, påstå att jag förstår stegen. Och vid de tillfällen jag försöker blanda in armarna också ser det mer ut som om jag medverkar i frigörande dans alternativt försöker få det att börja regna snarast möjligt. För att uttrycka sig välvilligt.
Gymkortet går till samma gym som barnen och särskilt sonen känner sig besvärad av att vistas där samtidigt som jag. Då även han arbetar dagtid plägar han gå dit på kvällstid, vilket på ett fint sätt sammanfaller med när jag har tid att besöka inrättningen. Inte bra.
Min uppgift blir med andra ord att hitta andra tider på dygnet när jag kan gå dit. Detta då han såg gymet först. Igår kväll kom jag på att jag ju som regel vaknar tidigt och då mest ligger och tittar i taket eller läser någon elektronisk tidning i mobilen. Då gymet är ett gym av typen träna-dygnet-runt så slog det mig att denna dödtid självfallet borde kunnat spenderas där. Risken att något av barnen dyker upp vid 5-snåret är inte överhängande.
Jag packade väskan med jobbkläderna, lade fram träningskläderna och somnade lyckligt förvissad om att beach 2012 (som kommer att börja i augusti) är räddad.
Idag sov jag som en stock. När klockan ringde 06.30 var jag som död. Jag fick snooza flera gånger innan jag fick upp ändan ur vagnen och då var det plötsligt snudd på stressigt att hinna till jobbet i tid. Att jag till på köpet hade packat ned alla snygga kläder i en träningsväska gjorde inte manövern på morgonen direkt raskare. Jag fick på mig klänningen i flygande fläng och strök de värsta skrynklorna utan att först ta den av mig. Har nu ett brännmärke som ser ut som en liten häst på högra låret.
Jag tackade Eon för att jag hade en elbil att kasta mig in i istället för cykeln, vilket gjorde att jag sparade tid, och har nu ambitionen att träna efter jobbet istället. Klockan 16. Att jag i och med det tränar före middagen och sannolikt kommer att ramla av löpbandet av för lågt blodsocker och eventuellt också kommer att åka runt med bandet tills någon trycker på stoppknappen och räddar mig är risker jag får ta.
Under dagen håller jag in magen. Den typen av bantning funkar också. Kortare stunder åtminstone.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)