I sonens rum finns en takfläkt vars dagar var räknade, åtminstone i vårt hushåll, redan för några dagar sedan. Då köpte jag nämligen en spotskena på Ikea och det fanns bara plats för en av dessa två i taket. Fläkten skulle bort.
Idag kände jag mig mogen för stordåd. Vis av år av erfarenhet började jag förbereda operationen på ett sätt som skulle fått vilken ST-kirurg som helst att bli grön av avund. Jag tog fram lämplig ståprodukt (stol), stjärnmejslar i olika storlekar, vanliga mejslar i olika storlekar, hammar, tång, skruvdragare och en öl, 2 2 %.
Sen gick jag igång med att skruva loss fläkten. Tre skruvar gick utmärkt, samarbetet var en ren fröjd. När det var dags för skruv fyra skulle den självklart strula. Jag skruvade och skruvade, skruven snurrade och snurrade. Ingen av oss flyttade sig. Skruven gick att skruva in igen men absolut inte att skruva ut. Jag kallade på sonen. Även han skruvade och skruvade medan jag drack öl. Skruven satt kvar.
Jag blev arg och lät fläkten hänga på en skruv i taket. Ville den det så fick den det. Dumma fläkt.
En timme senare körde vi igång igen, sonen, jag och skruven. Den här gången var två av oss strategiska. Jag höll i muttern på insidan av fläkten med en tång, sonen skruvade. Vi vann. 1-0 till familjen.
Sen monterade vi loss kablarna och därefter var det dags att skruva loss fästet i taket. Fyra skruvar. Ingen ville. When the going gets tough, the tough gets going. Vi tog till det tunga artilleriet: skruvdragaren.
När allt var nere skulle nästa lampa upp. Vi tittade på femtioelva teckningar med hänvisningar på varannan bild till sidan 8 och sidan 13 där inget mer upplysande fanns. Det enda vi med säkerhet kände igen på en av bilderna var en tumme. Oklart dock vad den var tänkt att göra där.
Vi lade undan instruktionen och körde på känsla. Jag passade på att ge sonen en grundkurs i ellära. Fas, nolla och jord betades av, vi kopplade ihop små kopparkablar i sockerbitar, skruvade i små skruvar med små skruvmejslar. skruvade i en krok i taket, skruvade fast några skruvar för att få något att hänga upp på kroken, kopplade ihop kablarna, skuvade ihop lampa del två med lampa del ett, höll tummarna, spottade tre gånger över vänster axel och tryckte på strömbrytaren.
Inget hände. Jag ville gråta.
Sonen skrattade. Jag ville gråta ännu mer. Sonen skrattade högre och frågade om jag hade tänt färdigt lampan i klädkammaren. Det hade jag. Jag tryckte på rätt strömbrytare.
Spotskenan tändes.
Mum rules. Helt enkelt.
På Penn station i väntan på Bostonbussen trodde jag mig få läsa nåt om hur Mum roll-on kunde lösa ett vardagligt problem. Med den inställningen/förhoppningen blev det jättekonstgt såhär efteråt. Undrar om bussen kommer snart........
SvaraRaderaOj.... Beklagar. Jag kan skriva om deo imorgon om du vill? :-)
SvaraRaderaDet påminner mig osökt om mannen som gick in i varuhuset för att köpa sig en deodorant.
SvaraRadera-Vill min herre ha deodoranten i en påse? frågande expediten.
-Nej tack, jag tar den under armen; svarade mannen.
Nu rullar Bostonbussen norrut på 10:e avenyn och lägligt nog börjar det mullra, blixtra och regna. Tough shit för de som ej tajmat sin bortavaro.
Starka grejer, den där ölen med 22 %... Fast kanske inte att rekommendera när man laborerar med starkström… Säkerhetschefen är visst på semester!?! ;-)
SvaraRaderaObservatören: Jag har tajmat min bortovaro. Där jag är nu är det vackert och varmt väder. Lovely.
SvaraRaderaAnders: Herregud! Och det säger du nu! Vem har snott mitt kommatecken? Skulle jag dricka 22 %-ig öl hade jag kunnat få lampan att lysa utan att stoppa in den i väggen. :-)